onsdag 1 januari 2020

ÅRSKRÖNIKA 2019


Ut på tur. Aldri sur.
Ser jeg en topp så vil jeg opp!

Så också i 2019 givetvis.
Jag har bestigit många toppar i Alpbach, varit på Gran Canarias näst högsta berg och klättrat på en byggnad i Australien.




Och just Australien var ju såklart årets höjdpunkt. Att vi kom iväg för att hälsa på Lina och Morgan och fick några underbara veckor med vandring och paddling, valsafari och social samvaro och mycket annat.
Nu har jag ju gjort ett helt blogginlägg om det men vill i alla fall bjuda på ett par av mina favoritbilder: Känguru-ungen som tittar ut och den fantastiska naturen i regnskogen.



Men om vi nu skall ta det hela lite kronologiskt så började året med skidresa till Säfsen. Ett ställe jag aldrig hade hört talas om men som visade sig ha fina längdspår och ganska litet slalomområde. Men perfekt för tvillingarna som gick i skidskola medan jag fick testa att åka längd med Selma i pulka där bak. Och det gick bra alltsammans. Tvillingarna var jätteduktiga och jag var ganska duktig också faktiskt.




I mars hade vi en härlig helg i Stockholm - min julklapp från Allan.



I maj var det Last chance for fame and glory eftersom MKK gjorde sin 10:de och sista 24-timmers paddling på kanalen.
Bara tanken på att paddla runt runt på kanalen i 24 timmar kan ju göra vilken havspaddlare som helst mörkrädd men i alla fall var vi 5 tappra paddlare från KFÖ som bestämde oss för att ge oss i kast med utmaningen. Målet var att klara bronsmärket som är 6 mil - vilket vi gjorde med bravur. Kom en bra bit över det faktiskt och Anders klarade till och med silvermärket med 12 mil.
Och faktiskt var det trevligare än jag hade trott (man måste testa allt). Man löste lite världsproblem undervägs, hejade MÅNGA gånger på kapten Paul på Rundan, skällde på demonstranterna som tyckte vi hade dödat en svan och framförallt så pausade vi för att äta MKKs fantastiska buffé och hamburgare och kanelbullar. En rolig grej att ha gjort!



I maj fick vi hastigt ta oss iväg till Norge för tante Ellas begravning. Sorglig anledning men ändå mysigt att få en stund på Karis hytte.
Sedan kom sommaren med många resor och aktiviteter:

Cykeltur på S Sjælland.


Vår traditionella Alpbachresa där vi i år hade lyckats få med oss syster Kari och Odd.
Många toppar och höjdpunkter men allra gladast var jag över att komma upp på områdets högsta berg Grosser Galtenberg 2424 moh. Jag har inte riktigt vågat mig på den ensam men Kari och Odd är ju inte svåra att få med på saker.




Efter Alpbach var det bara hem och packa om inför äventyret Australien som du alltså kan läsa om i ett eget blogginlägg

https://anne-gretheholt.blogspot.com/2019/07/australien-land-down-under.html

I augusti blev det hyttetur igen. Skulle egentligen varit med barnbarnen men nu blev det inte så fast Allan och jag hyrde bil och körde upp själva.
Firade Karis födelsedag, besökte Arendal och Tovdal där jag forspaddlade som ung och tog några härliga kvällsdopp.


En härlig sommer som tog kål på alla mina sparade semesterdagar men det var det värt.

Min ambition inför året var att jag skulle ha färre möten. Även om Allan tycker att min almanacka fortfarande är fulltecknad har jag faktiskt lyckats lämna några styrelseuppdrag vilket gör att det blir mer tid till annat.

Men i Fotografiska föreningen är jag fortfarande engagerad.
Det allra roligaste är kanske Porträttgruppen som Sussi och jag håller i. Här är Sussi på vår styrelseresa som i år gick till Ronneby.



I år har vi haft utmaningar som Dom 4 elementen och Sagotema.
Själv blev jag mest nöjd med mina Sagobilder mycket tack vara Carol som verkligen gick ALL IN och mina snälla arbetskamrater. Ja - och så mitt barnbarn då.








Sedan vann jag Månadens Bild med bilden från min soluppgångsvandring i Alpbach.


Tema: Landskap. Bara en sån sak.
Men i RSFs årsbok kom den inte med. Inga andra av mina bilder heller. Det blev ny jury förra året och dom gillar tydligen inte mina bilder. Inte mina duktiga fotokompisars heller.
Smaken är som baken så det är bara att acceptera men boken har faktiskt blivit mycket sämre.
Det som var så roligt med förra juryn var den medvetna layouten som visade att 1+1=3. Alltså att två bilder i ett uppslag kan berätta mer än bilderna var för sig. Det var kul. Nu är det inte så kul längre.

I Kanotföreningen har jag lämnat styrelsen men jobbade i skojgruppen och framförallt med Tjäröfestivalen som vi arrangerade för andra året. Vi byggde på allt som var bra första året och försökte förbättra det som kunde bli bättre. Vi hade nyheter som täljkurs, kajakpolo och SUP-yoga och trubadur på kvällen. Det var jättekul och blev ny succés med nöjda deltagare men nästa år får någon annan ta min plats i gruppen.


Inte heller i år har jag hunnit så mycket motionspaddling men har varit med på några fina långfärder.
Anders K och jag höll i Ven-paddling som blev kanonfin, jag har paddlat Rönne Å, till danska fort, Östra Blekinge där vi kom ända ut till Utklippan och Møn.






Barnbarnen växer så det knakar.
Minstingen Selma halkade i simhallen och bröt benet men kämpade sig fram efter sina syskon. Vi var på Buslandet, Freja var hos oss på övernattning och även i år fick vi en förjulsresa till Tivoli med tvillingarna.






Ädelgruppen har jobbat med cyanotypi i år, jag har som vanligt hållit lite fotoföreläsningar, jag har löst Mordgåta (eller inte), MayBritt och jag var på Kulturnatt i Lund (det var länge sedan sist) och Kari och jag har såklart haft vår vanliga förjulmys i Köpenhamn.


Över julen testade vi något nytt: Gran Canaria.
Lite mycket pensionärsstuk för min smak men det var skönt med sol och avstressande julfirande plus att jag var med på en underbar vandring.





Ja, en del har man ju hunnit med fast man det mesta av tiden är på jobbet.
Jag är tacksam för mitt jobb. Att jag hittade det när fotoskolan lades ner. Det är rörlig, jag får jobba med människor och vara mycket utomhus plus att jag har världens bästa arbetskamrater. Och så får jag gröt till frukost varje dag.

Fyller snart 65 men har bestämt mig för att jobba ett år till. Måste ha pengar till Grönland ju. För där har vi tänkt paddla i sommar!

fredag 26 juli 2019

AUSTRALIEN - THE LAND DOWN UNDER


Mina intryck från Australien börjar med djur och natur och enligt mottot "Störst går först" börjar vi med VALEN.
Vilken känsla att få se detta enorma djur så nära. Och allra häftigast var det att få se dom från en kajak.
Vart jag än kommer där det finns vatten vill jag paddla så såklart hade jag babblat på lite om att det hade varit kul att paddla även i Australien. Men när vi var ute på Whale Watching i en stor båt såg vi en HAJ inte alldeles så långt från land så då tänkte jag att jag kanske skulle hålla lite tyst om det där med paddlingen. Men too late! På min födelsedag fick jag ett presentkort på en paddling i Byron Bay (tack Allan) så då var det bara att stå sitt kast!
Lina hängde med och när vi kom dit fick vi både våtdräkt och hjälm. Vad hjälmen var till för vet jag inte riktigt men det var en hel del vågor så kanske var dom rädda att vi skulle stå på huvudet i sanden. Eller så var det för att inte hajarna skulle få tag.




Kajakerna var tvåmanna sit-on-top. Inte min favoritkajak precis men det var ändå jättekul att paddla i dom härliga vågorna. Fast det var lite svårare att upptäcka djuren när det blåste och vågorna bröt. Guiderna såg sköldpaddor direkt fast då var nog vi andra mest upptagna med att hålla kurs och takt och parera vågorna. Men efter ett tag såg Lina och jag en delfin. När man ser en fena i vattnet blir man glad när det visar sig vara en delfin. Fast guiderna undrade om vi menade den vita fågeln som guppade i vattnet men då fick vi sätta ner foten och berätta att fast vi var från Sverige kunde vi faktiskt se skillnad på en fågel och en delfin.
Men sen kom valarna. Först såg vi en som blåste ganska långt ut. Kul! Sedan en som hoppade och när stjärten blev som en silhuett i motljuset var vi helt i ekstas. Sedan kom dom riktigt nära. Kanske lite väl nära tyckte vi som inte är så vana att paddla med valar men guiderna tyckte bara vi skulle följa efter.






Den svenska resebloggen Rucksack sätter Queensland som nummer 1 på listan över världens bästa valskådning så vi var mitt i smeten. Utanför Brisbane och Moreton Bay vandrar över 3000 knölvalar 1000 mil varje år från Antarktis kalla vatten till Stora Barriärrevets varma vatten för att föda sina kalvar så från juni till november kan man här skåda dessa hoppande giganter.
På paddlingen hade jag ingen kamera - bilderna är från guiden - så några häftiga valbilder blev det inte där. Egentligen har jag ju inte fotografisk utrustning för vilda djur i natur eftersom jag är dokumentärfotograf men när vi var ute på Whale Watch med en stor båt fick jag några bilder i alla fall. Fast i verkligheten var det såklart ännu häftigare.





Whale Watching var kul men lite tålamodsprövande för en rastlös själ som mig eftersom knölvalen är den val som kan vara längst under vatten utan att andas. Upp till en timme kan den klara sig.

Förutom valar har Australien ett unikt djurliv.
Redan första dagen i Australien tog Lina oss med till Coombabah för att kolla djurlivet och det tog inte lång tid innan vi hade sett både känguru, koala och echidna.




KÄNGURU:
I Australien finns 30-60 miljoner kängurur (och vallabyr som är lite mindre) av mer än 55 arter.
Jag har säkert sett någon känguru i en djurpark eller nåt men det var något helt annat att se så många tillsammans i det fria. Jag hade också tur med ungen som tittade ut från pungen när jag skulle ta bilden. Blev ganska nöjd med den bilden faktiskt om jag skall säga det själv.


KOALA är svåra både att upptäcka och fotografera. Men minsann om vi inte såg en koala i toppen på ett träd nästan direkt. Om ni kollar noga ser ni den men bilden blev såklart ingen höjdare.


Koalan som sover det mesta av dygnet lever sitt liv i eukalyptusträden som även är deras enda föda. Det sägs att anledningen till att koalan sover så mycket är att den äter dom giftiga eukalyptusbladen. Enligt vissa källor är detta en myt men enligt National Geographic stämmer det. Who knows?

Överlyckliga över att ha sett både koala och kängurur första dagen tänker vi köra hem när vi ser några människor som står i vägkanten och betraktar något. Stanna säger Lina - det är en ECHIDNA.
Echidna är ett myrpiggsvin som endast finns i Australien, Tasmanien och på Nya Guinea.
Den ligger oftast dold på dagen så det är mycket ovanligt att man ser den. Skogsvaktaren stannade till när vi stod där och hon hade endast sett djuret några få gånger. Dom flesta andra hade aldrig sett det. Och så får vi se det första dagen!
Echidna var maskot under Sydney OS 2000.



På kvällen såg Lina och jag KAKADUA som är en rolig halvstor fågel.

Som en tidig födelsedagspresent fick jag nästa dag färgglada små underlägg med alla djuren vi hade sett. Superfina färgklickar i hemmet!



I Australien finns också en mängd andra fåglar som är mer eller mindre populära. Ibis var inte jättepopulär och mest hatad av alla var nog Bush Turkey. Det är en vildkalkon som springer lite överallt. Jag tycker dom är rätt roliga!

Naturen djuren finns i är också helt fantastisk.
Lina bor nära Nerang nationalpark  som är mer som en vanlig skog med eukalyptusträd och andra träd. Ja, den lilla delen jag var i i alla fall. Intressant var att det fanns bikupor långt ute i skogen.
En dag testade vi SkyWalk i Tambourine Mountain där man ibland går på ett trädäck över regnskogen. Lianerna var maffiga -nu fattar man dom gamla berättelserna om hur svårt det var att ta sig fram i regnskogen.



Jag tyckte det var riktigt fint men när vi sen åkte till Springbrook nationalpark nästa dag överglänste det allt. Där var helt fantastiskt! Man fick gå genom små springor i berget, bakom vattenfall och under fastkilade stenar. En upplevelse man aldrig kommer glömma!















Mot slutet fick vi en fantastisk utsikt över Brisbane.



Min nästa födelsedagspresent blev en Skyclimb på områdets högsta byggnad.
Ligga på stranden med paraplydrinkar är ju inget för mig så jag hade såklart kollat upp innan vilka häftiga saker man kunde göra i området. Och klättra var alltså en.
Här ser ni byggnaden. Om ni tittar noga på andra bilden ser ni några små människor som klättrar längst upp.



Innan klättringen fick vi blåsa i alkomätare, ta på vindtäta dräkter, ta av smycken och klockor och glasögon och keps fick fastas i dräkten. Sedan fick vi på en säkerhetssele som gjorde att vi hela tiden var fast i byggnaden. Vissa är inte så roade av höjder men Linas pojkvän ställde upp på att följa med mig upp.






Från toppen hade vi en fantastisk utsikt över området och vi såg valar hoppa i havet. Vilken upplevelse!


Lina och hennes pojkvän bor i Gold Coast där vi spenderade mesta tiden. Eget rum med eget badrum - som tydligen är standard här. Finare än bästa lyxhotellet!
Fast ett par dagar gjorde vi en utflykt till Sunshine Coast (underbara namn) och bodde på Airbnb i Maleny som visade sig vara ett helt hus inspirerad av Gaudi (såklart du vet vem det är, annars får du googla).





I trädgården kunde vi plocka basilika, citroner och mycket annat och värden kom med kakor och apelsiner som grannen odlade.


Maleny var supermysigt enligt mig. Lite bohemiskt och inte så slätstruket som vissa andra ställen. Vi fikade på kafé där filtarna var hemmavirkade och alla helt olika och man kunde få underbara vegetariska rätter.

Sedan besökte vi Botanisk trädgård som låg jättefint med dom speciella Glasshousemountains i bakgrunden.











I den botaniska trädgården fanns också ett fågelhus där grejen lite var att fåglarna skulle sätta sig i huvudet på oss. Om man var obekväm med det fick man en dammvippa man kunde hålla upp. Lina höll vippan i högsta hugg men Allan och jag tyckte det var kul med en fågel eller två i huvudet.








Rolig utflykt där vi givetvis också besökte kusten. Havet är ju en viktig del av östkusten såklart.
Surfers Paradis var närmast och där var vi ofta eftersom Allan hittade världens bästa bananmilkshake på en restaurang där. Jag hoppades hitta några riktigt duktiga surfare att fotografera men dom flesta verkade vara nybörjare. Kanske var vågorna inte riktigt stora nog.



Vid Wellington Point såg vi pelikaner som jag älskar. Tycker dom är så häftiga! Där var också en ö man kunde gå ut till vid lågvatten men eftersom alla inte är lika ivriga efter att göra saker hela tiden som jag är gick vi aldrig riktigt ut.





Vad mer hände?
En hel del faktiskt. Min födelsedag firades bättre än på länge. Lina gick all in till frukosten, sedan den spännande skyclimb-upplevelsen och på kvällen restaurang där jag åt någon specialitet med jättesvårt namn men det liknade hummer. Jättegott!

På tal om specialiteter så gjorde Lina jättegod mat på kvällarna. Duktig kock har hon blivit - undrar vem hon har det från? Ni som paddlar med mig vet att det i alla fall inte kommer från mig.
En kväll gjorde hon den australiensiska specialiteten Pavlova till efterrätt.






Just det! Sedan var vi ju på studiebesök på Bond University där Lina tog sin MBA och hittade hennes namn ingraverat.
Universitetet var nytt och modernt - helt annorlunda än när jag pluggade i Lund och hade föreläsningar i stora vita universitetshuset i Lundagård - men väldigt, väldigt fint.
Jag gillade jättemycket att plugga men den tiden är förbi givetvis.



Sedan tog ju hundarna en del tid. Lina och Morgon har en hundvalp. Beagle. Jättesöt busare som äter allt den kommer över men annars är riktig duktig. Sedan passade dom också en annan hund det mesta av tiden vi var där så det var fullt upp.
Vi gick promenader och var i dog park. Gold Coast är mycket nationalpark och där får man inte ta med sig hunden av hänsyn till dom vilda djuren. Trots detta var det riktigt många som hade hund.










Innan resan var vi lite kluvna till Australien. Allan hade spritt denna kartan vitt och brett och fast jag inte är så värst pjåkig av mig är jag faktiskt lite rädd för ormar. Och hajar. Och maneter som man dör av. Jag gillar ju så mycket att leva. På Nya Zeeland där Lina bodde tidigare fanns det ju inga farliga djur.
Men det är vinter i Australien nu så ormarna sover enligt Lina. Det gör ju inte hajarna och maneterna men dom har ett jättebra system för var det är klokt att bada och många badvakter.


Så uppsummeringen blir att man har inte roligare än man gör sig. Vi (tack vare Lina) hittade på massor med underbara spännande saker och naturen var ju makalös. Om man sedan kollar statistiken är det väldigt få som blir uppätna av hajar eller strypta av stora ormar. Att cykla i Malmö är mycket farligare och det gör jag ju varje dag.
Just cykling var ett intressant fenomen förresten. Det fanns cykelbanor överallt. Dom låg i direkt anknytning till vägbanan och mellan vägbanan och parkeringen i väggrenen. Såklart vågade nästan ingen cykla här och därför var det ingen som kollade innan dom korsade cykelbanan och ofta  körde bilarna en bit in i cykelbanan. När vi körde motorvägen M1 till Byron Bay upptäckte jag att det fanns cykelbana där. Precis bredvid alla bilar som körde i 110 km eller mer. Vi såg en styck våghalsig cyklist.
Nu tror jag inte det hade något med dom farliga cykelbanorna att göra men övergångsställeskyltarna var ganska roliga i vårt tycke. En människa utan överkropp liksom.


Åtminstone där vi var kändes det som om Australien var ett land för bilister men i motsättning till USA hade dom i alla fall övergångsställen. Tack och lov!



Ja, här sitter jag på Brisbane flygplats och väntar på att åka hem.
15 timmar till Doha och sedan 5-6 timmar till Köpenhamn. Ganska maffigt men jag såg många bra filmer och bland annat en BBC-produktion om Amazonasfloden som var väldigt intressant. Det gäller att göra det bästa av situationen.

Tack för denna gång, Australien. Om Lina bor kvar kommer vi säkert tillbaka.