PADDLING I REGN

I dag skulle det paddlas LÅNGT hade flickorna bestämt!
Ett underbart initiativ från Marie och Maria S. Vi skulle samlas innan den vanliga motionspaddlingen för att komma tidigt iväg, och när jag kom till klubben satt även Emelie där. Kul!
Det var en ganska fin morgon (dock en väldig sorglig morgon efter det fruktansvärda som hade hänt i Norge) och vi gav oss iväg med gott mod. Genast började det att regna, dimman tätnade så Turning Torso försvann och det blåste upp rejält. Jag hade funderat på Lomma men Marie tyckte att dit skulle vi paddla någon gång vi såg något. Och Maria tyckte andra hållet hade bättre tillgång till toalett och fikaställen.
Så riktningen blev mot bron.

Grötigt värre

I börjen tyckte vi vi såg lite ljusning här och var, men vid Lagunen blev det mörkt överallt, dimman var kvar och på toppen av det hela kom ett riktigt störtregn. Vi bestämde att detta inte var dagen för att ge sig iväg för långt hemifrån. Fjellregel nummer 1: Vänd i tide!

När vi närmade oss hamnen hemma var Marie blöt och kall och ville in och fika och se vädret an. Emilie hängde på.

Fika i mys-soffan på klubben lät frestande, men Maria hade en poäng: Om vi går på land nu kommer vi inte i igen. Ligger något i det tänkte jag och hängde på henne mot Titanic. Härliga vågor och fin surf så vi fortsatte av bara farten förbi djuphavsbadet och in mot Dockan. Motvinden tillbaka var inte lika lockande så vi bestämde ta hemfärden via kanalen.
Fikat som jag hade tänkt njuta av på en härlig strand fick vi ta på klubben. Fast det är ju också bra nu när myshörnan är klar.
Dagen blev kanske inte riktigt som vi hade tänkt oss men jag fick ändå ihop 14 km så det var OK.

Annars har det varit lite blandad paddling efter bilsemestern. I tisdags var det kanonväder och vi var 13 st på motionspaddlingen. Många nya medlemmar, vilket givetvis är jättekul. Klubben har 100 medlemmar nu. Hurra!
I torsdags var det kuling och regn och vem vill paddla då? Jo, Per S givetvis. Han är som jag var i början: Som en trogen hund som sitter på bryggan och väntar i alla väder. Eftersom Per är vanlig medlem utan nyckel fick jag givetvis ställa upp. Havet var inte att tänka på och kanalen var knivig nog. Allt regnande hade skapat små forsar som flödade ut i kanalen mellan oss och MKK. Per snurrade runt och försvann in i buskarna och fast jag var beredd gick det inte mycket bättre för mig. Konstigaste kanalpaddling jag har varit med om. Annars var det härligt att komma ut trots ovädret. När man väl sitter i båten mår man alltid bra!

Nu tänder vi ett ljus för offren i Norge.

FÖNSTER

För länge sedan - på den analoga tiden - jobbade jag med ett fotoprojekt som hette Fönster.
Jag tog en hel del bilder i Paris bland annat, men blev aldrig riktigt nöjd. Så det har aldrig blivit något av det.
Under dom senaste veckornas bilsemester började jag emellertid att återupptäcka temat. Kanske skulle man ta upp det igen?

MARBURG och GOSLAR

På väg hem genom Tyskland valde vi att stanna i Marburg och Goslar.
I Marburg fascinerades jag framförallt av Oberstadt, en gammal stadsdel som låg uppe på höjden. Ännu längre upp låg Landgrafenschloss där några entusiaster hade etablerad en camera obscura. Tyvärr var den endast öppen på helger så jag fick inte uppleva den, men jag har sett något liknande i Edinburgh tidigare och det är ganska fascinerande. Vi gjorde även en utflykt till Biedenkopf, där det skulle finnas ett fotografisk museum, men det fanns inte där. Inte där det skulle vara i alla fall. Så det fick bli ett slott istället.
Vad som annars var bra med Marburg var att det var en studentstad med billiga fik och restauranger. Schnitzel och två stora öl för en dryg hundralapp på restaurangen mitt emot hotellet.

I Goslar fick vi rena sviten på Hotel Niedersächsischer centralt vid järnvägen. Två nätter för under tusen svenska kronor. Bokat på www.hotels.com samma morgon. Passade bra eftersom det drog ihop sig  till finaler i VM-fotbollen. Priser på dubbelrum låg annars mellan 500 och 1000 kr för det mesta. Mat kan man som vanligt få i olika prisklasser. I Goslar åt vi Fish and chips på trevlig irländsk pub för 4,50€. Ölen är tack och lov billigare än i Sverige.

Rammelbergs gruva i Goslar www.rammelsberg.de är faktiskt klassad som världskulturarv av UNESCO så den måste givetvis besökas. Vi valde att åka tåg in i gruvan. På reklambilden satt några glada barn i förarhytten på ett tåg och vi tänkte oss att det lite skulle vara som att åka spöktåg på Liseberg.
Vilket visade sig vara totalt fel. Vi blev instoppade i en vagn som var som en liten container, -den stängdes till och vi skramlade fram i totalt mörker. Lite läskigt faktiskt.

Annars var visningen på tyska så man fick gissa lite, men fick ändå en bra bild av gruvarbetarnas tuffa liv. Guiden hade själv jobbat i gruvan.

En rolig grej var också att när gruvan stängdes 1988 packade konstnären Christo in den sista vagnen och den fanns nu i kraftvärket som fungerade som galleri:

Vagnen tillhör egentligen Mönchenhaus Museum of Modern Art, en jättefin konsthall som var lite svår att hitta, men jag lyckades till slut. Såg en utställning med Stella Hamberg + en fin fast samling med en hel del fotografi.

www.moenchehaus.de

Hotellet vi bodde på hade konsttema. Vi fick Le Corbusier-rummet, men rummet bredvid hette Christo så jag var lite nyfiken på det. Om han hade packat in sängen eller något. Fast jag lyckades aldrig titta in.

På kvällen stötte jag på en svensexa som sålde mig en badboll och någon rälig grön dricka. Jag har inte vågat öppna den än.

Til slut får man väl tacka den lilla tanten i gps-en som tog oss runt så fint. Trots Stau, Umleitung och Rödljus kom vi alltid fram dit vi skulle.

OBERNAI

Obernai. Låter det franskt? Inte speciellt.
I Obernai märkte man mycket att det i perioder har varit tyskt. Tyska namn på gravstenarna, många pratade tyska och när det gäller maten var det inga käcka små morötter i kors. Nej, det var sauerkraut och fläsk och rediga grejor.
I övrigt är Obernai en medeltidsstad med ca 11 000 invånare och enligt turistbroschyren är staden känd som "Alsace i ett nötskal".
Efter att ha kollat lite i staden bestämde vi oss för utflykt till Leornardsau park. Slott med 9 hektar skog och trädgårdar.

Här var det nästan så man trodde 3dje världskriget hade brutit ut. Det var helt dött. Inte en människa.
Nästan lite läskigt att traska runt i det lite förfallna, men ändå välskötta området.
Innan resan lästa jag i Sydsvenskan om en undersökning som visade att affärer och köpcentrum är nödvändiga för att ett område skall blomstra. Många gånger under resan tänkte jag på detta. Så fort det var affärer, var det massor med folk. Annars ofta öde. Jag gick även på stadsmuren kring Obernai nästan utan att se en enda människa.

Sedan var det givetvis dags för Alsace-vinrunda. Vi åt lunch i mysiga Barr, sedan började det störtregna, det var ingen större aktivitet vid vingårdarna och till slut stannade vi bara på ett ställe mitt i Andlau eftersom där var lätt att parkera. Vilket visade sig vara ett lyckokast. Jean Wach, som odlaren hette, pratade jättebra engelska och till och med lite svenska eftersom han hade många svenska kunder. Han berättade gärna om hela processen och vi lärde oss massor. Fast jag är med i en vinklubb måste jag erkänna att jag är ganska kass på viner. Vid lunchen i Barr beställde jag in ett vin som jag trodde var vitt men som visade sig vara rött. Till exempel. Men jag har i alla fall fattat att Grand Cru är lite finare vinor, och sådana hade Jean till ett bra pris, så det blev några flaskor med hem givetvis.

www.vins-wach-alsace.fr

MOSELDALEN

Från Koblenz fortsatte vi vidare in i Moseldalen.
Underbart landskap med floden Mosel, vinodlingar överallt och mysiga små byar med trevliga fik.
Nästa övernattning blev i Bernkastel-Kues. 

Bernkastel-Kues är en delad stad som ligger på båda sidorna om Mosel.
Det mest dramatiska som hände här var att det började brinna långt upp i bergen och det var ganska frustrerande att se hur brandbilarna slingrade sig upp på serpentinvägarna. Svårt med snabbutryckning då. Annars var det en mysig stad med vinodling, slott och korsvirkeshus.
Tyvärr blev det bara en natt här eftersom hotellet inte hade plats längre. Det var annars inga som helst problem att hitta hotell, men kanske blir det anoorlunda när tyskarna har semester i augusti? Vi tänkte från början att ingenting skulle bokas, att vi bara skulle stoppa när vi ville och ha full frihet. Men mot slutet av resan kom vi på att det kanske inte var optimalt. Det tar tid att åka runt och kolla hotell och ofta blir det att man tar det första och bästa fast det egentligen är lite för dyrt. Eftersom alla hotell har internet kan man boka samma morgon. Då kan man välja ett billigt och bra, knappa in det på gps-en, hitta lätt och vinna massor med tid. Vi brukar boka på www.hotels.com och har varit väldigt nöjda med det.

På kvällen träffade vi några jättetrevliga holländare som hade varit mycket i Sverige och skrivit böcker om svensk cirkus. Eftersom vi skulle vidare till Alsace rekommenderade dom Nancy, som skulle vara en trevlig stad. Eftersom den låg lite långt väst satsade vi inte på den denna gång, men tog oss till Obernai.

KOBLENZ

Staden ligger där Mosel och Rhen flyter ihop, vilket gör att en båtsightseeing givetvis måste med på listan över vad man gör i Koblenz.

Slott finns överallt

Linbanan över Rhen

15 april till 16 oktober i år hålls där en stor blomsterfestival kallad BUGA

www.buga2011.de

Extra spännande var en containerodling med massor av små överraskningar.

Kroppsmålning med blomstermotiv.

Insamling till ett falkprojekt.

På kvällen var det dags för FRAUENFUSSBALL.

Stor stämning på uterestaurangen där jag fick hederplatsen framför pissoaren där en strid ström av nödiga gled in och ut utan att bry sig om sådana petitesser som att stänga dörren.

Tyvärr åkte Tyskland ur VM, vilket givetvis dämpade stämningen en aning. Men jag tycker det är så himla kul att damfotball numera kan dra jättepublik på arenan och fylla uteserveringar och pubar med entusiastisk publik.

Till slut ett litet roligt sammanträffande. När vi lämnar Koblenz och kör vidare får jag ett sms just när vi kör in i Alf. Det är från Linas kompis Ida som berättar att dom har varit i Koblenz och nu är i Alf. 

INTE HOTELL

I vår annars så nyttiga guidebok Back Roads Germany hade vi hittat tips på ett hotell i Koblenz som vi ringde och bokade rum hos. Ett redigt gammaldags hotell som inte frågade efter kreditkort.
Kleiner Riesen, som hotellet heter, skulle enligt boken ligga på Kaiserin-Augusta-Anlagen 10, så vi knappade in på gps-en och kom hit:

Ser inte ut som ett hotell och var inte heller ett hotell.

Som dom sa på det riktiga hotellet - som visade sig ligga på nr 18 - var det "very wrong".

Det riktiga hotellet låg jättefint nere vid floden Rhen vid ett promedstråk som faktiskt liknade lite på Sundspromenaden här hemma i Västra Hamnen.

www.hotel-kleinerriesen.de

BILSEMESTER

När jag var 12 år gammal fick vi vår första bil, en VW bubbla 1967-modell.
Innan dess var det cykel som gällde när vi skulle på semester, men nu skulle vi givetvis iväg på Bilsemester. Jag minns att vi körde över Hardangervidda. Där var snö mitt i sommaren vilket givetvis var väldigt exotiskt och så fanns det getter på vägen som min syster Kari och jag jagade för att pappa skulle få en bild. Vi har likadana byxor - säkerligen hemmasydda - och jag har Setesdalskofta på mig. Vad jag annars minns mest av resan var att vi jagade souvenirer överallt. Och att Kari satt i luckan där bak. Det var innan säkerhetsbälternas tid.

Nu är en annan tid, men ändå dags för ny bilsemester:
Planen var Moseldalen och Alsace och vi startade med Autobahn ner till Hannover.
Fri fart. Det är inte klokt egentligen. När man kör i 120 och blir omkörd av motorcyklar som bara flyger förbi eller förare som skickar sms undrar man lite hur vissa tänker.
Ändå försöker man att få folk att lätta på gasen genom olika kampanjer. Fotografier av bandagerade människor på sjukhus och även barnteckningar som i alla fall jag tyckte var väldigt effektfulla:

Min litteratur på resan knöt också lite an till min barndom eftersom jag lyckades beta mig igenom Min kamp 1 av Karl Ove Knausgård. Han kommer ju från mina Sørlandstrakter och har sedan flyttat till Sverige. Som mig. Fast utan någon som helst jämförelse i övrigt vill jag tillägga.

Boken är absolut bra skriven, men eftersom den tydligen är heldokumentär kan man ju undra om det är rätt att lämna ut folk på det sätt som han gör. Jag vet inte riktigt.  Man är glad man inte ingick i hans bekantskapskrets i alla fall.

Mer om ställena vi besökte kommer efterhand. En blogg blir ju lite baklänges eftersom det man skriver sist kommer först, men det får nog så vara. En baklängesresa.