Här ligger det. Hiortfjellet.
På den toppen måste man ju bara upp.
Men det är tufft - stod det i prospektet.
Säkert bara som dom har skrivit för att skrämma bort asiater i högklackat sa jag till min syster som var lite tveksam i början.
Klart vi skulle upp! Alla var på!
Fjället ligger på andra sidan Adventfjorden så projektet började med paddling över fjorden.
Arrangör var Svalbard Wildlife Expeditions, dom hämtade oss på hotellet som vanligt och snart var förberedelserna igång.
Förutom oss fem var det fyra andra deltagare. Unga killar i sin bästa ålder. Plus två guider - René från Danmark och Ola från Finland. Toppenkillar allihopa!
 |
| Torrdräkt och flytväst på |
 |
| Kajakerna testas och justeras |
Eftersom jag är van paddlare fick jag en egen kajak medan dom andra paddlade dubbelkajaker.
Att paddla i takt är inte det lättaste alltid men alla kom över fjorden på bästa sätt och ingen hamnade i det fyragradiga vattnet.
När vi kom på land och guiden laddade sitt gevär fattade vi att vandring på Svalbard är lite annorlunda än andra fjällvandringar.
Vi gav oss iväg uppåt i det steniga och karga landskapet. Ibland fick man hoppa över vattendrag och ibland kunde man gå på snön.
När krafterna började sina för vissa var det dags för paus och lunch: Lammgryta till exempel. Eller något annat som man rörde ut i en påse.
På väg mot toppen blev det bättre och bättre utsikt och mer och mer snö. Ganska tungt att gå ibland.
Om det inte var snö var det stenar som ibland låg kvar och ibland rasade ner.
Innan sista eggen upp mot toppen tyckte dom unga damerna i sällskapet att det räckte med höjder så guiden Ola tog hand om dom på väg ner mot Ørneredet.
Tantgänget, alltså min syster Kari och jag var däremot fast bestämda på att följa dom unga killarna till topps.
 |
| Kari kämpar på |
Dimman låg tät, man sjönk djupare och djupare ner i snön, jag flåsade som en valross men upp kom vi:
En kille försvann ner i ett hål som vi inte riktigt kunde reda ut vad var.
Kul att vara på toppen fast vi inte såg så mycket men flickorna väntade och snart var det dags att bege sig neråt igen. Det gick såklart lättare och en bit kunde vi till och med åka kana på snön.
På väg ner mot Ørneredet blev det stenigt igen.
Ørneredet är barackerna gruvarbetare byggde för att dom skulle slippa gå från Hiorthamn upp till gruvan varje dag.
En av barackerna och många andra rester fanns kvar. Allt från innan 1946 är skyddat på Svalbard så ingenting får ändras eller plockas bort.
Vid Ørneredet blev det kaffe och kex innan vi tog oss an sista biten ner mot kajakerna.
 |
| René visar oss en av dom små blommor som växer på Svalbard |
Vinden hade vridit så det blev nästan rak motvind hem.
Kämpa, kämpa - och så kunde man känna sig SÅ nöjd!
En underbar dag! Både paddling - som jag älskar - och att komma upp på en topp - som jag också älskar.
Och namnet på upplevelsen stämde. Det var faktiskt en utmaning. Lite tuffare än jag hade trott. Fast då kan man ju känna sig ännu nöjdare när man har klarat av det!