Ut på tur. Aldri sur.
Ser jeg en topp så vil jeg opp!
Så också i 2019 givetvis.
Jag har bestigit många toppar i Alpbach, varit på Gran Canarias näst högsta berg och klättrat på en byggnad i Australien.
Och just Australien var ju såklart årets höjdpunkt. Att vi kom iväg för att hälsa på Lina och Morgan och fick några underbara veckor med vandring och paddling, valsafari och social samvaro och mycket annat.
Nu har jag ju gjort ett helt blogginlägg om det men vill i alla fall bjuda på ett par av mina favoritbilder: Känguru-ungen som tittar ut och den fantastiska naturen i regnskogen.
Men om vi nu skall ta det hela lite kronologiskt så började året med skidresa till Säfsen. Ett ställe jag aldrig hade hört talas om men som visade sig ha fina längdspår och ganska litet slalomområde. Men perfekt för tvillingarna som gick i skidskola medan jag fick testa att åka längd med Selma i pulka där bak. Och det gick bra alltsammans. Tvillingarna var jätteduktiga och jag var ganska duktig också faktiskt.
I mars hade vi en härlig helg i Stockholm - min julklapp från Allan.
I maj var det Last chance for fame and glory eftersom MKK gjorde sin 10:de och sista 24-timmers paddling på kanalen.
Bara tanken på att paddla runt runt på kanalen i 24 timmar kan ju göra vilken havspaddlare som helst mörkrädd men i alla fall var vi 5 tappra paddlare från KFÖ som bestämde oss för att ge oss i kast med utmaningen. Målet var att klara bronsmärket som är 6 mil - vilket vi gjorde med bravur. Kom en bra bit över det faktiskt och Anders klarade till och med silvermärket med 12 mil.
Och faktiskt var det trevligare än jag hade trott (man måste testa allt). Man löste lite världsproblem undervägs, hejade MÅNGA gånger på kapten Paul på Rundan, skällde på demonstranterna som tyckte vi hade dödat en svan och framförallt så pausade vi för att äta MKKs fantastiska buffé och hamburgare och kanelbullar. En rolig grej att ha gjort!
I maj fick vi hastigt ta oss iväg till Norge för tante Ellas begravning. Sorglig anledning men ändå mysigt att få en stund på Karis hytte.
Sedan kom sommaren med många resor och aktiviteter:
Cykeltur på S Sjælland.
Vår traditionella Alpbachresa där vi i år hade lyckats få med oss syster Kari och Odd.
Många toppar och höjdpunkter men allra gladast var jag över att komma upp på områdets högsta berg Grosser Galtenberg 2424 moh. Jag har inte riktigt vågat mig på den ensam men Kari och Odd är ju inte svåra att få med på saker.
Efter Alpbach var det bara hem och packa om inför äventyret Australien som du alltså kan läsa om i ett eget blogginlägg
https://anne-gretheholt.blogspot.com/2019/07/australien-land-down-under.html
I augusti blev det hyttetur igen. Skulle egentligen varit med barnbarnen men nu blev det inte så fast Allan och jag hyrde bil och körde upp själva.
Firade Karis födelsedag, besökte Arendal och Tovdal där jag forspaddlade som ung och tog några härliga kvällsdopp.
En härlig sommer som tog kål på alla mina sparade semesterdagar men det var det värt.
Min ambition inför året var att jag skulle ha färre möten. Även om Allan tycker att min almanacka fortfarande är fulltecknad har jag faktiskt lyckats lämna några styrelseuppdrag vilket gör att det blir mer tid till annat.
Men i Fotografiska föreningen är jag fortfarande engagerad.
Det allra roligaste är kanske Porträttgruppen som Sussi och jag håller i. Här är Sussi på vår styrelseresa som i år gick till Ronneby.
I år har vi haft utmaningar som Dom 4 elementen och Sagotema.
Själv blev jag mest nöjd med mina Sagobilder mycket tack vara Carol som verkligen gick ALL IN och mina snälla arbetskamrater. Ja - och så mitt barnbarn då.
Sedan vann jag Månadens Bild med bilden från min soluppgångsvandring i Alpbach.
Tema: Landskap. Bara en sån sak.
Men i RSFs årsbok kom den inte med. Inga andra av mina bilder heller. Det blev ny jury förra året och dom gillar tydligen inte mina bilder. Inte mina duktiga fotokompisars heller.
Smaken är som baken så det är bara att acceptera men boken har faktiskt blivit mycket sämre.
Det som var så roligt med förra juryn var den medvetna layouten som visade att 1+1=3. Alltså att två bilder i ett uppslag kan berätta mer än bilderna var för sig. Det var kul. Nu är det inte så kul längre.
I Kanotföreningen har jag lämnat styrelsen men jobbade i skojgruppen och framförallt med Tjäröfestivalen som vi arrangerade för andra året. Vi byggde på allt som var bra första året och försökte förbättra det som kunde bli bättre. Vi hade nyheter som täljkurs, kajakpolo och SUP-yoga och trubadur på kvällen. Det var jättekul och blev ny succés med nöjda deltagare men nästa år får någon annan ta min plats i gruppen.
Inte heller i år har jag hunnit så mycket motionspaddling men har varit med på några fina långfärder.
Anders K och jag höll i Ven-paddling som blev kanonfin, jag har paddlat Rönne Å, till danska fort, Östra Blekinge där vi kom ända ut till Utklippan och Møn.
Barnbarnen växer så det knakar.
Minstingen Selma halkade i simhallen och bröt benet men kämpade sig fram efter sina syskon. Vi var på Buslandet, Freja var hos oss på övernattning och även i år fick vi en förjulsresa till Tivoli med tvillingarna.
Ädelgruppen har jobbat med cyanotypi i år, jag har som vanligt hållit lite fotoföreläsningar, jag har löst Mordgåta (eller inte), MayBritt och jag var på Kulturnatt i Lund (det var länge sedan sist) och Kari och jag har såklart haft vår vanliga förjulmys i Köpenhamn.
Över julen testade vi något nytt: Gran Canaria.
Lite mycket pensionärsstuk för min smak men det var skönt med sol och avstressande julfirande plus att jag var med på en underbar vandring.
Ja, en del har man ju hunnit med fast man det mesta av tiden är på jobbet.
Jag är tacksam för mitt jobb. Att jag hittade det när fotoskolan lades ner. Det är rörlig, jag får jobba med människor och vara mycket utomhus plus att jag har världens bästa arbetskamrater. Och så får jag gröt till frukost varje dag.
Fyller snart 65 men har bestämt mig för att jobba ett år till. Måste ha pengar till Grönland ju. För där har vi tänkt paddla i sommar!