Frukost på stället där 5 av 4 äter frukost, som förövrigt var samma ställe som kvällen innan. Liten
stad.
Mannen vid bordet bredvid hälsar Guten Morgon men jag berättar att vi är från Sweden. Tänkte det kanske var bättre - eftersom han visade sig vara beväpnad.
En annan man var på restaurangen för att hämta kaffe till sin fru. Han hade inte fått in sin hörapparat än så han hörde inte så mycket men han tipsade oss om att vi kunde köra Route 66 nästan ändå fram till Las Vegas.
Som sagt så gjort.
Underbart ljus efter regnet. Såg regnbågen i fjärran.
Körde genom Peach Springs i Hualapai indianreservat och några småställen som Gud hade glömt.
Besökte Hoover Dam på vägen. Mäktigt bygge!
Las Vegas here we come! En timmes tid innan ankomst började ökenlandskapet - med ökenbensinpriset 3,69 per gallon. Det billigaste vi hade betalat innan var 1,91.
Allan hade bokat på ett mycket fint hotell som vi trodde skulle ligga mitt i smeten men Oskar - ja, han i gps-en ni vet - ledde oss på helt motsatt håll. Genom ett ytterområde med latinamerikaner, sedan trailerpark och tillslut var vi i det sämsta området jag har sett på vår resa. Utslagna låg och sov i mittrabatten och vi dubbelkollade att bildörrarna var låsta.
Konsulterade Oskar igen och som tur var hittade vi hotellet på gpsen och kunde komma på rätt kurs. Antigen var det två Las Vegas Boulevard eller så var det något med norr och syd som blev fel.
Hotellet var Mirage där vi på kvällen skulle se Cirque du Soleils LOVE och det var såklart mycket spektakulärt. En hel djungel i foajén och sedan som en hel värld med casino, affärer och restauranger. Pool och delfiner och tigrar på bakgården.
Föreställningen var alldeles, alldeles underbar, - akrobatik av högsta klass!
Och vi hade kanonplatser så dom mer eller mindre svävade över oss.
Annars hade jag lite svårt för Las Vegas. Spektakulärt såklart men varför skulle man vilja åka gondol eller kolla Eiffeltornet i USA?
För mig var Las Vegas en gata där folk gick upp och ner, spelade, shoppade och drack. En av tiggarna hade den talande skylten "Jag vill bli full som ni är"!
Stor kontrast mellan många utslagna och turister. Folk bad om allt: Pengar, mat, öl. En kille hade skylt om att han erbjöd sin sperma till lesbiskt par. Bilar som erbjöd flickor körde runt.
Regnbågssheriff, killar i kalsingar och många brudpar.
Andra hade klätt ut sig till allt möjligt för att få folk att skänka pengar och överallt var folk på en med reklam för saker dom ville man skulle göra. Ganska deprimerande i mina ögon.
Och musik. Överallt musik blandat med utrop om alla pengar man kunde vinna på casinot.
Jag vet! Jag är bara en gnällig kärring. Såklart är det superkul att ha ballonger på huvudet, dricka sprit i megalånga glas runt halsen och spela upp sina pengar.
Jag kunde inte ens fotografera så bra. Innan vi kom till Las Vegas tänkte jag att det kanske kunde bli kul bilder åtminstone, men det blev liksom för mycket med alla som skrek om uppmärksamhet och cash.
Fast denna tyckte jag blev lite fin:
Efter föreställningen såg vi utbrottet till "vulkanen" utanför hotellet och det var ju ganska häftigt.
Avslutade med middag på restaurang inne på hotellet där en klatt potatismos kostade mer än en hel middag i Seligman.
Söndag morgon och samma ledsamma syn med alla ensamma människor vid spelmaskinerna.
En lite rolig grej var att en riktig fågel satt på ett bord i den fina restaurangen.
Lite lugnare utomhus dock. Jag gick faktiskt in i ett varuhus bara för att kolla stämningen och visst är det flott. Fast fel ändå liksom.
Tog också en sväng inom hotellets pool.
Till Secret Garden med delfinerna och tigrarna gick jag dock aldrig - dels för att det kostade 22 dollar men mest för att jag inte tycker det är en jättebra idé att ha vilda djur i en liten trädgård mitt i en stad.
Vid utcheckningstiden var vi rätt så överens om att Las Vegas hade fått nog av vår tid och våra pengar så vi rymde staden utan bensin och utan frukost.
Efter ett tag blev vi tvungna att tanka till ökenpris och i samband med det såg Allan en skylt med frukost riktning höger 6 min. På Ghost Town Café.
Det visade sig ligga i Goodsprings som tidigare var en gruvstad men som nu nästan var en spökby. Fast inte riktigt - några tappra själar klamrade sig fast och byns stolthet var Pioneer Saloon
SOM JUST DENNA DAG FIRADE SITT 102-ÅRSJUBILEUM!
Ghost Town café var en del av saloonen.
Jag kan nästan inte fatta att vi jämnt har sån tur. Nästan varje gång vi svänger av huvudvägen händer det något helt fantastiskt.
Vilket ställe och vilket liv! Folk drällde in från alla håll och kanter och medan vi satt där drog världens oväder igång. Störtregn och åska!
 |
| Det här gänget hade en egen brasa |
 |
| Liten biljardspelare |
 |
| Grannbordets gäster hade kört offroadbilar från Las Vegas |
Pioneer Saloon hade kulhål i väggen efter en gammal incident och ryktet sa att offren spökade på stället.
När Clark Gables fru Carole Lombard störtade med ett flygplan i området var saloonen bas för sökarbetet.
Frukosten som blev en kombinerad lunch var jättebra och här är vår fina servitör:
Den här härliga damen kan heta något som till exempel Angie - nu hade musiken dratt igång där inne så det var lite svårt att höra. Men hon var från New York, hade bott länge i Santa Fe och bodde nu utanför Las Vegas.
Goodsprings har 229 invånare och Debbie är en av dom.
Hon och hennes man driver det andra företaget i staden (förutom saloonen) - nämligen Vegas Off Road Tours.
Mellan störtskurarna kollade vi till vår bil så den inte hade spolats bort.
Vi hade gärna stannat i Goodsprings -för det här är det verkliga livet - men tyvärr brann hotellet ner 1966 så vi fick söka oss vidare.
Efter goda råd om hur man kör i oväder gav vi oss iväg.
Men först ett stopp på kyrkogården som var från ca 1890.
Här träffade jag några latinamerikanare som var där eftersom deras sons favoritdataspel utspelade sig i området.
Tiden går fort när man har roligt - denna dagen gick väldigt snabbt - och det var dags för oss att söka nattlogi.
Precis efter gränsen mot California fanns Primm som verkade vara något slags lågbudgetLasVegas så det skippade vi och gav oss över ett bergspass i öknen. Mojaveindianernas land. Vad nu dom stackars indianerna skulle med den öknen till.
Långa köer i trafiken, det ven varningssignal i radion och när jag kollade min mobil hade jag fått 10 meddelanden med katastrofvarningar för området. Risk för översvämning. Blåljus och poliser.
Det regnade rejält ibland men allt gick bra och på andra sidan berget syntes en ljusning.
Baker - en liten prick på kartan bjöd på mat och bensin - och 3 motell som var stängda sedan länge. Blue Hawaii hade inte kvar ett enda helt fönster.
Andra samhällen var så små att vi knappt märkte dom. Yermo började med några plåtskjul och en trailerpark men sedan blev det bättre och tillslut dök minsann ett motell upp.
Som låg vägg-ivägg med Pennys Diner.
Mycket speciellt matställe där vi åt middag och där vi skall äta frukost i morgon. Det ser vi fram emot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar