ÄNTLIGEN ALPBACH

 

Efter lång väntan och längtan blev det äntligen möjligt att åka till Alpbach igen.

SAS bokade om vår flight, vilket betydde att vi fick ändra andra bokningar och när vi undrade var våra bokade platsbiljetter hade tagit vägen fick vi till svar att det inte kostade något extra att ta med spädbarn på flyget. Goddag yxskaft!

Men efter detta lilla strul gick resan som en dans. Vi lyxade till det med att ta taxi till flygplatsen, den kom i tid och chauffören var supertrevlig, på flygplatsen var det lugnt och skönt, en anställd såg att Allan haltade lite så vi fick gå genvägen genom Security, flyget landade i tid, hyrbilen väntade, ingen stau och vi hann till middagen på hotellet. Givetvis bodde vi på Hotel Post som vanligt. Rummen där är alltid rustika men i år var det nästan lite extra rustikt.

Måndag morgon och lite regn i luften. Jag hade ingen klockren plan men traskade iväg på serpentinvägarna upp mot Bischoferalm. Efter ett tag började det regna såpass att jag tog på mina nya regnbyxor som är kanon eftersom dom har dragkedja hela vägen upp men efter 10 minuter fick dom av igen och sen såg vi inte mer regn på denna resa.

Vädret i Alpbach är ett kapitel för sig. Innan vi åker dit säger prognosen ofta att det skall bli supermycket regn. Men det blir det sällen. Så icke heller denna gång och vi fick världens kanonväder!

I alla fall är det roligt med rundturer så man slipper vända så jag bestämde mig för att mjuka upp med att ta en sväng runt Gratlspitz, vilket tog mig 3 1/2 timme. En lokal gubbe jag mötte tyckte det var jättebra tid.

Vägen går förbi Holzalm som förmodligen hade Ruhetag för där var helt dött och vidare fram till det fina lilla kapellet vid Hösljoch. Religiösa symboler finns överallt men på Marienweg som går från kapellet och ner mot Alpbach är det extra många. Fast jag är ateist tycker jag det är både vackert och fascinerande.

En annan sak det finns massor av är kor. Överallt är det kor med var sin klingande bjällra. Och ägaren tar inget ansvar om dom attackerar din bil.

Väl framme på hotellet blev det öl och gulaschsoppa innan jag bestämde mig för att utforska närområdet och se om något hade förändrats. Det hade det kanske inte men jag upptäckte i alla fall lite nya saker. Vid konferenscentret som är den enda moderna byggnaden i Alpbach kikade jag över ett staket och upptäckte 3 skulpturer som satt långt där nere. Och draken i skulpturparken hade jag heller inte upptäckt innan. Kanske var den rent av ny. Rum för alla religioner, det lilla biblioteket och alla träskulpturerna var kvar. Bara att njuta av allt.

Nästa morgon läser jag i den lilla hotell-tidningen att det på onsdagen skulle vara en guidad tur runt Gratlspitz. Typiskt eftersom jag precis hade gått den turen - men jag bestämde mig ändå för att hänga på eftersom det är roligt att träffa nya människor.

Fast nu var det tisdag. Allan var fortfarande lite småhängig efter en förkylning så han tyckte vi skulle ta bussen till Brixlegg. Jag behövde nya vandringskängor och Allan hade fått tips av receptionisten på hotellet om en affär som sålde kängor med merinoull inuti. Jag älskar ju ull så så det lät lockande. Han hade också fått tips om mysig restaurang för lunch. Efter en virrig promenad hittade vi skoaffären och jag fick mina skor men restaurangen hade semester den veckan. Fast exteriören var fin.

Vi fick dock nöja oss med ett enklare café där Allan fick lära sig att cash is king innan det var dags att dra på sig munskyddet för hemfärd.

Sen ville jag såklart testa dom nya skorna så det fick bli en tur runt Alpbach på Heimatweg.

Onsdag och alltså dags för guidad tur.

Jag har endast varit med på EN guidad tur tidigare men guiden Peter kände igen mig direkt. Hmmm.

Det var då vi skulle bestiga Gratlspitz men delar av gruppen var så långsamma att vi aldrig kom upp. Men denna gång skulle vi inte upp så förutsättningarna var ju lite bättre.

Det var jag och två tyska par så man fick tränat sin tyska. Men guiden pratade bra engelska så jag fick bra tips om fina turer, vi ventilerade vargens vara eller inte vara och annat intressant. Och dom tyska paren var jättegulliga och försökte prata lite engelska.

Nåja!

Det var ju inte bara att ge sig iväg. Först fick man sätta på sitt munskydd av FFP2-varianten som är tjock som en madrass och svår att andas genom innan man gick in på Turistbyrån och visade upp sitt Coronapass. För en utomhusvandring! Lite annorlunda än i Sverige.

Guiden berättade att dom i början av pandemin inte ens fick vandra i bergen själva. Det var helt dött överallt.

Nu var livet igång igen med en hel del restriktioner. Alltid munskydd inomhus och på restauranger fick man visa coronapass plus checka in och lämna sina uppgifter så dom kunde smittspåra. Gällde även om man satt utomhus.

Efter alla formaliteter vandrade vi dock iväg i makligt tempo. Rundan jag strenade runt på 3 1/2 timme skulle denna dag ta 6 timmar nämligen. Men då ingick lunch och massa information om området från guiden.

Vi gick en trevligare väg upp till Bischoferalm så vi slapp den tråkiga serpentinvägen. Bra val!

Denna dag var det ingen Ruhetag på Holzalm för här var det livat värre. Fullt upp med vandrare och cyklister. Vi hittade dock ett ledigt bord och enligt tanken om att ta seden dit man kommer försökte jag lyssna jättenoga när dom andra beställde för att liksom känna att jag hörde hemma i gänget men jag fattade inte alls vad dom sa. Så jag tog en öl och en gulasch som vanligt eftersom det var lunchtid.

När "maten" kom visade sig att i princip alla hade beställt alkoholfri öl tillsammans med en jättestor bit tårta! Jisses!

Efter maten granskade jag en av traktens roliga vattenkastare innan vi gav oss iväg genom det nerlagda gruvområdet fram mot Hösljoch.

Av guiden fick jag tips om en fin vandring från Reith till Wiederberger Horn så det fick bli nästa dags äventyr. Buss till Reith och gondol upp till toppen. Allan hängde med för han tänkte att det kanske var fint på toppen. Det var det inte.

Här fanns ingen mysig restaurang - bare ett simpel café där vi drack kaffe från en läckande plastmugg på en genomblöt bänk i dånet från gondolen.

Allan följde med mig en liten bit och vinkade sedan av mig innan han tog gondolen ner igen.

Min plan var nu att ta mig till gondolen vid Wiederberger Horn över Loderstein på 1830 meter. Förhoppningsvis innan sista gondolen gick ner 16.30.

Vägen gick först ner en hel del meter - vilket ju var himla onödigt - men till slut började det att gå uppåt och uppåt. Passerade Hechenblaikenalm (1396m) som var öppet men det var för tidigt för lunch tyckte jag så jag traskade vidare uppåt och efter en hel del strapatser nådde jag toppen. Mötte en del som gick på andra hållet och det var ju smart om man ville göra det enkelt för sig. Fast jag är ju inte känd för det precis så jag valde det jobbiga hållet. Pausade lite vid korset som markerade toppen, åt lite nötter och frukt, hittade blåbär och såg en orm som solade sig men försvann när jag kom.

Nu trodde jag liksom jag var uppe men det visade sig att jag hade ytterligare drygt 100 höjdmeter kvar innan jag kom in på panoramavägen runt Wiederberger Horn. Kämpa, kämpa och lunchen när jag kom fram till gondolen vid Wiederberger Horn smakade extra gott.

På kvällen blev det Rahmpfifferlinge/Serviettenknödel till middag. Roligt namn och enligt vår gulliga servitris var det en lokal svamp som var jättegod och helt enkelt visade sig vara kantarell.

Fredag blev det ny gondolfärd men till Wiederberger Horn denna gång. Mycket trevligare toppstation.

-Ta du Panoramavägen runt Wiederberger Horn så väntar jag här i solen - sa Allan.

Skulle ta 2 timmar enligt skylten men jag klarade det på 45 minuter så Allan hann knappt dricka upp sitt kaffe.

Vi njöt av en härlig lunch i solen samtidigt som jag var ledsen över att en metallhållare på min nya känga hade gått sönder. Inte kul alls! Eftersom jag sällan utsätter till i morgen det som kan göras i dag så tog jag bussen ner till Brixlegg och fick helt nya skor innan underbar middag på Jakober.

Lördag och Allan började komma i form efter sin förkylning så planen var att vi skulle till Rossmoos.

Vid frukosten började han dock yra om att vi i stället skulle åka till Reith och kolla kossor med blommor på huvudet. Det är en tradition här att dom smyckar korna med blommor när dom tar ner dom från fjället. Nu var dom dock nere redan så förmodligen var det mest ett turistjippo.

Jag lyckades dock avstyra kossorna, vi vandrade upp till Rossmoos och njöt av en lång härlig lunch i solen. På väg upp till Rossmoos har man fin utsikt över hela Alpbach.

På väg tillbaka kollade vi en lägenhet inför ett eventuellt längre uppehåll i Alpbach och när vi äntligen kom tillbaka till hotellet var jag verkligen sugen på en topp.

Jag hade tills nu varit ganska tålmodig. Försökt inse att man kan njuta av långa fina promenader och man måste inte upp på alla toppar hela tiden. Dessutom har jag varit uppe på dom flesta redan.

Men nu var jag alltså riktigt topp-sugen. Klockan började bli mycket så det fick bli Gratlspitz som ligger precis bakom hotellet. 2 timmar upp står det på skylten som markerar rakaste vägen upp. Jag har gått den vägen upp en gång innan och vet att 2 timmar var tufft. Vägen är riktigt brant och jag flåsade som en valross på väg upp.

Efter 2 timmar och 15 minuter var jag äntligen uppe och då var jag helt slut - och lite pytt över att inte klara tiden. Fick sätta mig på bänken en stund innan jag vågade gå upp till korset och bänken som står helt på kanten av stupet.

Men efter en karamell från hotellets godisskål och några nötter var jag på banan igen och fotograferade den fantastiska utsikten innan det var dags att ge sig ner igen.

På väg ner hörde jag plötsligt några ljud i buskarna och tänkte på vargen som guiden hade berättat om - men det visade sig vara en helt otroligt vacker hjort. Magiskt!

Efter en snabbdrink och snabbdusch var det sen dags för lördagsmiddag.

Ett tag mådde jag inte riktigt bra. Det gick lite runt i magen men vår underbara servitris Fanny visste råd: -Du skall ta en snaps! Det gör vi i Ungern!

En snaps fick det bli och snart var man på banan igen så kvällen kunde avslutas med en god drink i baren.

Söndag och vår sista vandringsdag.

Allan ville försöka vandra till Inneralpbach så det fick bli dagens första projekt.

Vandringen gick som en dans och på vägen såg vi firande av ny bebis, massa kor som vanligt, nya verk av smideskonstnären och efter den brantaste backen där Allan måste vila fotograferade jag än en gång den lilla ekorren.

Inneralpbach är också fint men inte lika fint som Alpbach tycker jag.

Lite mer plastic fantastic med inriktning mot barnfamiljer.

Men vi njöt en stund i solen innan bussen gick hem.

Dagen var dock ung så jag hittade ett nytt vandringsprojekt.

Hade tänkt gå över Thalerkogel men jag kom lite fel så det blev inte riktigt så. Det blev en lite kortare runda men den tog 4 1/2 timme så det var kanske lika bra att jag kom lite fel.

I alla fall vandrade jag upp till Zottahof, vidare till Thaleralm där jag tappade bort mig i serpentinvägarna och kom söderut istället för norrut - och skyltningen är ju ibland lite förvirrande får jag skylla på - men hamnade i alla fall vid Schatzbergalm där gondolen kommer upp. Härlig vandring där man fick höjdmetrarna i lagom dos. Inte så superbrannt. 

Jag studerade nya spännande vattenutkast och mötte många cyklister. Efter elcykelns inträde har cyklisterna i området ökat markant.

Efter lite nötter och ett äpple på en bänk bestämde jag mig för att ta Alpenrosenweg ner. Det var ett bra val för här visade hösten sig verkligen från sin bästa sida.

Lite längre ner hälsade jag på en biodlare och som vanligt mötte Allan mig på hotellets terass med en öl.

En ny fin dag som tyvärr var den sista för denna gång.

Måndag hemfärd via Achensee och småvägar innan middag på det traditionella ölhaket på Münchens flygplats.

Det var verkligen underbart att återse Alpbach igen och vi hade fina dagar. Allan var som sagt inte i toppform efter sin förkylning men han njöt ändå.

Jag gillar i och för sig att vandra själv men känslan av seger när man når toppen vill man ju gärna dela med någon så nästa gång hoppas jag min syster Kari och hennes man Odd hänger på.

Sen får vi se hur det går med planerna på ett längre uppehåll. Fortsättning följer .....