40 ÅR GÅR SNABBT!

1974 gick jag ut gymnasiet - som på den tiden var mycket teoretiskt.
Jag längtade efter någon slags kreativitet och bestämde mig för att ta ett år på folkhögskola.
Valet föll på Vestoppland Folkehøgskule på Brandbu som skrev såhär om skolan:

Sammenlignet med skoler du kjenner fra før, er en folkehøgskole like mye en heim som en skole. Alle bor tett innpå hverandre i internaten, spiser alle måltidene sammen og er sammen i arbeid og fritid.

Målet med Vestoppland folkehøgskule er å hjelpe ungdommer fra by og bygd til å bli aktive, bevisste mennesker; bevisste både om seg sjøl og den verden de lever i.

Når elevene trives og finner fram til nye sider ved seg seg sjøl, blir skolen god.

Jag gick textilinriktning, vävde mycket som man gjorde på 70-talet, spelade teater, dansade folkdans, var med i den obligatoriska skolkören, spelade fotboll och volleyboll.
Vi var på "hyttetur", hade studiecirklar och många fina diskussioner.
Att det var ett bra år visste jag redan då.

Sedan gick 40 år, några fick idén om återträff och tack vara Facebook lyckades man nå dom flesta.
Vi var nästan 100 elever den gång - ca 40 kom på jubileumfest.

Som många andra var jag lite fundersam. 40 år. Andra människor med nya liv. Fanns det någon mening med att åka så långt?
Bestämde mig i alla fall att lägga en semestervecka på detta. Tog båten upp till Oslo, fick en underbar dag där och fick köpt Åsne Seierstads bok om Utøya på originalspråket innan jag tog tåget till Stokke där Torill bor.
Eftersom både Torill och jag har våra rötter på Sørlandet har vi hållit kontakt genom alla år.
Tillsammans anlände vi Brandbu med blandade känslor.

Skolan heter i dag Hadeland folkehøgskole och har givetvis en helt annan inriktning.
Mycket var nytt men känslorna började svalla när vi såg skolan och internatet och lappen på dörren.

Torill och jag.

Vad händer sedan när folk börjar ramla in?
Som någon sa: Mindre hår och mer mage, men annars var allt som förr. Helt jäkla otroligt!
Kjell Ove spelade upp på gitarren som vanligt, alla pratade i munnen på varandra och dom flesta kände man igen. Kanske inte direkt men när dom började prata och gestikulera föll bitarna på plats.
Mycket skratt och kramkalas.

Under helgen var det förstås mest fest och glädje, middag och tårta och mycket minnen, men såhär efteråt funderar man över vad det är som präglar en i livet egentligen.
En människas grundkaraktär verkar vara svår att ändra. Bortsett från det där med håret och kroppsformen var människorna som man kom ihåg dom. Dock kanske lite mer mogna? Eller kanske inte?
Ibland när jag blir lite trött på mig själv tänker jag att jag skall förändra mig och bli en lugn och fin liten människa som sitter tyst i ett hörn. Lyckas kanske i fem minuter - sedan är man tillbaka som den där rastlösa energiska personen som vill att det skall hända saker jämnt.
Vilket givetvis inte betyder att omständigheterna inte påverkar oss.
Ofta traskar vi på i gamla spår. När fotoskolan jag ansvarade för lades ner blev jag pissförbannad. Och förtvivlad.
50+, marknaden för fotografer var iskall, den nya lärarlegitimationen kom jag definitivt inte få och mitt liv var verkligen i utförsbacke kändes det som. Jag hoppade på alla möjligheter som någon ville ge mig och vad händer: Möten med underbara människor och miljöer jag aldrig skulle ha mött annars. Jag är tacksam för det faktiskt.

Kanske har folkhögskolan påverkat oss på liknande sätt. Vi var där vi var. Tillsammans. Allt måste lösas på bästa sätt.
Jag tror folkhögskolan lärde mig kreativitet, självförtroende, humanism och samhällsengagemang.

Jag brukar aldrig gråta när folk talar, men när lärare Jan tog ordet var det nära och när en dam reser sig och säger att folkhögskoleåret var första gång hon inte blev mobbad var det mer än nära.

Nåja.

Även samhället Brandbu var man ju lite nyfiken på. Vägen ner hade fått en extrasväng, nya hus hade byggts men bion låg kvar åtminstone. Lördagsförmiddagen bjöd på Lantbrukets dag med ponnyridning, traktorparad och våffla med sylt och rømme. Underbart!

Festen gick bra som sagt. Maten smakade, stämningen var på topp.

Trots den lite smått bökiga resan - tågstrejk när jag reste upp, bussen fullbokat när jag skulle hem, skulle ta tåg från Göteborg men där var det bombhot och när vi äntligen kom iväg fick en passagerare
spel över att han inte fick sitta i första klass så vi fick vänta ut polis - är jag jätteglad att jag åkte dit.
Så fina möten. Minnen. Reflektioner.
Mycket att ta med sig vidare!

.....och så fick jag ju äntligen se hur Torill bor i Stokke!