ÄLSKADE ALPBACH

I den lilla byn Alpbach i Tyrol i Österrike har vår familj varit många gånger och åkt skidor. Senast i julas faktiskt.
Varje gång undrar vi hur området ser ut på sommaren och nu var det dags att kolla läget.
Vi bor alltid på Hotel zur Post - så också denna gång. Tveksamheten kring sommarläget gjorde dock att vi endast hade bokat 3 nätter.
Men Alpbach var minst like underbart på sommaren så vi stannade där hela semesterveckan.

Onsdag morgon flyg till München, BMW-hyrbil resten, incheckning och genast drog jag iväg på en liten uppvärmningsrunda. Duggregn i luften så jag brydde mig inte om att kolla kartan så noga så jag gick helt enkelt 5 km uppåt förbi Zottahof mot Hösljoch. Fin utsikt.

Torsdag ville jag till topps. Trodde Allan också ville det så vi tog gondolen upp. Wiedersbergerhornbahn gick även sommartid så det var snabbt gjort.
Allan har dock inte samma tjusning för toppar, tyckte det var svårt att gå och åkte ner direkt.
Och där stod jag i dimman vid skidliften och funderade.

Bestämde mig givetvis för Wiedersberger Horn -toppen som ligger på 2127 m. Fast jag var ju redan högt uppe så det var inte så jobbigt.

Korna var lite jobbiga dock eftersom dom tydligen tyckte att dom ägde stället. Vi vandrare fick faktiskt anpassa oss.  Tyckte dom.

Snabbaste väg upp blev också den brantaste givetvis.

Wiedersberger-Horn-Hütte som ligger nedanför toppen var tidigare en mysig stuga som tyvärr brann ner 2012. Sedan dess har där stått några containrar som inte alls är lika trevliga. Ryktet säger att anledningen till att stugan inte byggts upp är bråk mellan två bröder. Tråkigt i så fall!

Utsikten var flott trots lite dimma, jag tog panoramavägen tillbaka till gondolen, vandrade sedan ner till Mittelstation för sedan att ta gondolen upp igen. Man ville ju njuta till fullo av finvädret.

Fredag gick Allan och jag till Rossmoos. Vi tog vägen genom skogen - rötterna var lite svåra för Allan - men med hjälp av sin nya stav tog han sig upp.
Stort bonus att restaurangen var öppen så man fick en iskaffe i solen.

Tillbaka på hotellet såg jag att det låg en härlig topp bakom hotellet - som genast måste bestigas.
Gratlspitz på 1893 m.
Jag fortsatte min taktik att välja rakaste väg mellan två punkter så det blev en brant uppfärd på slutet.
Jag mötte inte en enda människa på väg upp men på toppen kom några som hade valt andra vägar. Skönt att känna att man hade tagit sig dit för egen maskin!

När det är brant upp är det givetvis brant ner också så efteråt fick man verkligen användning för den nyinköpta murmeldjursalvan.

Det sved lite i mitt Norgehjärta att jag hade tagit hjälp av gondol för att bestiga Wiedersberger Horn dock.
Som norska är man van vid att dom toppar man skall bestiga - dom vandrar man upp på.
Inget fusk med bergbaner eller gondoler.
Så det här med att man hade varit på Wiedersberger Horn men åkt gondol en stor del av vägen kändes inte alls bra. Jag skämdes lite över det faktiskt och skrev inte ens i boken som låg på toppen  (fast alla andra som var där hade ju också tagit gondolen upp).

I alla fall bestämde jag att lördagen skulle bli dagen då jag skulle ta mig upp på Wiedersberger Horn av egen kraft. Startade i Inneralpach och traskade iväg. Först riktig väg, sedan skogsväg och på slutet en stig som ibland var svår att hitta. Tur att det var klart väder så man såg korset på toppen.
Fin vandring i ganska öppen terräng. Arg på mig själv dock för att jag hade köpt en ryggsäck utan ytterfickor för vattenflaskan. Mitt objektiv fick en lös skruv också - men funkade hyfsat ändå.

Lön för mödan.

På lördagen fick vi också byta rum eftersom vi hade varit lite fega i vår bokning. Fick ett dyrare rum som egentligen var sämre för oss men det hade i alla fall en mycket snygg badrumsdörr.

När vi på lördagskvällen satt på vår nya balkong såg vi plötsligt en massa ljus på Gratlspitz.
Vandrare med facklor? Verkade lite konstigt. Och dom blev bara fler och fler också.
Sedan upptäckte vi ljuskors och symboler även på andra toppar. Magiskt!!!!
Det visade sig vara anlagda bränder som var en tradition som hade med deras religion att göra. Vi fattade inte exakt hur men det spelar kanske inte så stor roll. Häftig grej i vilket fall som helst.

Söndag skulle enligt väderprognoserna bli den stora regndagen. Vilket det också blev. Det regnade och regnade och regnade. Vi körde en sväng till Partisau där Allan hade åkt skidor i sin ungdom och sedan till Kitzbühel för lunch.
Tillbaka i Alpbach regnade det ännu mer så då tyckte jag det var ett gyllene tillfälle att testa min utrustning. Min jacka visade sig vara gore-tex (hade jag ingen aning om) och den klarade ösregnet riktigt bra. Värre var det med min ryggsäck - så den behöver ett regnöverdrag. Bra att veta.

Måndag vädermässig förbättring. Lite småregn men helt ok. Vi tog en vandringsväg runt Alpbach som Allan klarade galant trots lite rötter i vägen.

Tisdag - vår sista dag i Alpach - var det dags för Allans stora styrkeprov:
Vandring till Inneralpach och tillbaka. Det vill säga man går i bergen vid sidan om huvudvägen så det blev mycket upp och ner och vi slapp vända eftersom man kan vandra på båda sidor om vägen.

Till Inneralpach gick bra, vi åt lunch på Hotel Wiedersberger horn och på väg tillbaka till Alpach fick vi en aldrig så liten överraskning i ansiktet:

En bonde som spred flytgödsel och inte hade sett oss. Härligt!
Annars gick färden bra och vi fick en fin översikt över Alpbach med kyrkan i centrum.

Vandringen blev på 12-13 km med stora höjdskillnader så det var fantastiskt bra jobbat av Allan.
I sista branta backen upp mot hotellet blev han dock väldigt trött och vandrade rakt förbi hotellet. Tur jag var med annars vet man inte var han hade hamnat.
En fatöl på hotellet återställde dock vätskebalansen.

Sista kvällen tyckte vi det var praktiskt att äta middag på hotellet och hamnade mitt i Tyrolerafton.
Vi norrmän är väl ganska nationalistiska men det är ingenting mot tyrolerna. Det är lederhosen och folkdräkter en vanlig söndag och rätt som det är kommer en blåsorkester med fjäderbeklädda hattar genom samhället.

Slutligen något om att vandra i Alpach:
Fantastisk natur. Man kan vandra på asfalterade vägar eller skogsvägar, vilket en del gör.
Man kan också vandra upp till tvåtusenmeterstoppar, vilket något färre gör. Jag mötte inte många i alla fall. På turistbyrån tittade dom lite konstigt på mig när jag frågade om man inte kunde vandra hela vägen upp. Förslagen i deras broschyrer innefattade inte det alternativet.
Men kring gondolen var det ganska mycket folk.
En riktig karta är bra att ha eftersom skyltningen och tidsangivelserna är av varierande kvalitet.
Juni är deras försäsong, högsäsongen började 30 juni. Kanske är det mer folk i augusti när tyskarna har semester?
På vintern är man van vid massor av matställen i backarna. Nu var det klent med öppna restauranger under vandringarna.
Jag är också lite orolig för rekryteringen eftersom medelåldern låg på 70+.  Jag kände mig ganska ung ibland.
En annan konstig grej var att alla vandrade med stavar. Mitt i sommaren!