ÖSTERRIKES VACKRASTE BY

är helt klart Alpbach.
Byn har också fått fått utmärkelsen flera gånger. Inga höghus får byggas här, alla hus (förutom kongresscentrum som är ett undantag) är byggda i trä i klassisk tyrolerstil.
En värld långt från konsumtion, plastic fantastic och snabbmat. Underbart!

Vi har varit här både vinter, vår, sommar och jul och trivs på alla årstider.
Nu var det dags igen!
Min syster Kari fyllde 60 förra året och då lovade vi bjuda på lite saker om dom följde med till Alpbach igen. Dom var inte svårövertalade så nu var vi här. Kom hem onsdag kväll efter en dryg vecka med underbara upplevelser.

Ankomst tisdag seneftermiddag och vi var egentligen ganska taggade att komma igång men ölen på uteterassen på Hotel Post (där vi alltid bor) var både billig och god så första dagen hann vi endast Rum för alla religioner (bara en sån sak), skulturparken och biblioteket med böcker om alla religioner.

Onsdag skulle vi mjukstarta lite och Kari och Odd önskade sig en topp på ca 1500 meter.
Jag hittade ingen rolig sådan så jag lurade med dom till Schatzberg på 1898 meter istället. Vi satsade på raka spåret upp så det blev ganska tufft i slalombacken på slutet. Men upp kom vi såklart!

Utsikt från restaurangen på toppen.

Efter lite goda lokale specialiteter på restaurangen Gipföhit var det dags att vandra ner på andra sidan toppen. Dammen jag funderade så mycket över förra året kunde Odd berätta att troligen var till för att producera konstsnö.

Det mesta är bra med Alpbachtal men skyltningen av lederna ligger inte på tio-i-topp-listan.
Ibland står det till exempel 3 1/2 timme till toppen, man traskar på i en dryg timme och då är det fortfarande 3 1/2 timme till toppen. Ibland försvinner skyltningen så man får navigera sig fram som bäst man kan och mer än en gång fick vi krypa under taggtråd eller elstaket.

Torsdag var planen att tillsammans med Allan ta landsvägen upp till Zottahof för lunch. Men kartan stämde inte riktigt överens med (vår) verklighet så vi hamnade på en brant skogsstig som var ganska tuff för Allan. (För er som läser min blogg och inte känner min man Allan kan jag berätta att han är strokedrabbad och det är därför han inte är med på våra tuffaste toppturer).
Allan kämpade dock tappert i hettan och även denna dag nådde vi vårt mål. Zottahof bjöd på supergod gulaschsoppa, öl, jättefin utsikt och en och annan påträngande fluga.

Som ett pussel från 70-talet tyckte någon på Instagram.

Till kvällen hade vi med mycket möde och stort besvär fått tag på biljetter till Die Wiener Sängerknaben i kongresscentrat, vilket var underbart roligt. Vilken kör!
Konserten som markerade 30-årsjubileet för järnridåns fall var körens sista innan småkillarna skulle hem till sina föräldrar på semester. Kanske därför det blev extra bra!

Fredag gondol upp till Wiedersberger Horn för första del av Karis present: En tur i Lauser Sauser som är en slags bergochdalbana. Hon såg jätteglad ut på bilden den automatiska kameran tog så jag tror det gick bra.
Efter ett tag åkte Allan ner igen medan vi andra tog oss an den otroligt vackra panoramastigen som går runt Wiedersberger Horn. Plus att vi givetvis tog oss upp på toppen som är 2128 meter. På toppen var jag i vägen för en "fotograf" fem gånger enligt honom. Lite surgubbevarning på det faktiskt!

Eftersom vi hade fuskat lite genom att ta gondolen en bra bit upp hade vi massor med energi kvar i benen (plus att det var skönt att vara högt uppe när det var så varmt) så vi hittade en trevlig stig mot Standkopf. Tyvärr hann vi inte riktigt dit eftersom vi hade både gondoltid och middagstid att passa men det var ändå en fin extratur.

På kvällen blev det mer kultur. Hotellet gav oss två gratisbiljetter till wienerkonsert som Kari och Odd hoppade på medan Allan och jag höll oss till den lokala orkesterns konsert utanför kyrkan.

Ny dag. Nya möjligheter. Kyrkoklockorna ringde som vanligt kl 07.00 - det gör dom varje dag, vardag som helgdag.
I dag var det lördag och dags för Allans stora utmaning: Från Inneralpbach på 1000 meter till Farmkehralm på ca 1500. Ganska tufft för honom men även denna utmaning klarade han med bravur.

Odd försöker hitta skugga.

Jätteviktigt att dricka i värmen och överallt finns fina vattenkällor.

Upp till Farmkehralm går en slags skogsväg och många passar på att cykla upp. Med eller utan el.

När vi kom tillbaka till bilen varma, trötta och nöjda kom Kari och Odd på den goda idén att vi skulle promenera tillbaka till Alpbach. Jag är ju inte den som säger nejtack till en utmaning så så fick det bli.
Säkert payback för att jag ville gå från gondolen dagen innan istället för att ta bussen.

På kvällen hamnade vi mitt i ett bröllop (eller en kidnappning av brudgommen rättare sagt) så det var fullt ös vid middagen.

Och efteråt tändes det ljus på alla bergstopparna. Något religiöst som vi inte riktigt har fattat.
I alla fall hade vi en lång diskussion kring hur det kunde funka. Vem går upp på alla toppar med ljus? Tänder dom ljusen i mörkret och går ner från berget sen? Eller är det kanske fjärrstyrda elektriska ljus? Frågorna var många men svaren få.

Söndag hade vi lite spetsat in oss på områdets högsta berg Grosser Galtenberg men då visade det sig vara en stor procession på morgonen som vi inte ville missa. Också något religiöst som vi inte riktigt fattade men kul att se. Vi hade bra översikt från Kari och Odds balkong.

När skyttekompaniet sköt i luften flög jag flera meter bakut. Se gärna filmen på min facebooksida.

Nåja. Processionen var lång, tiden gick och vi sköt på Grosse Galtenberg till nästa dag.
Vad skulle vi göra i dag då?  Jo - vi hade ju Standkopf på 2239 meter som vi inte hade hunnit upp på vilket grämde oss alla. Den kunde vi ta. Upp med gondolen och iväg med oss.
Precis innan toppen såg vi till Karis stora förtjusning Edelweiss.

En flott tur. Lite brant och stenigt och väldigt litet platå på toppen så det är tur att det inte är någon rusning till områdets toppar. Det var bara vi och en ensam man på toppen. Hans damsällskap gick aldrig upp visade det sig. Vi mötte fler damer denna dag som inte följde med till topps så Odd var väldigt stolt över "sina" damer som aldrig ger upp.

Denna dag fick vi också början på svaret om elden på topparna. Det började med att Allan meddelade att det brann på en eller flera av topparna bakom hotellet. Helikopter kom med vatten och släckte. Och när vi gick mot Standkopf såg vi rök från en annan topp och även här kom en helikopter och spanade. När vi kom upp på toppen luktade det riktig grillkväll.
Från detta drog vi konklusionen att det troligen var riktig eld på topparna kvällen innan som nu hade tagit fyr. Fler svar skulle komma nästa dag.

I den ganska steniga terrängen på väg tillbaka till gondolen mötte vi hör och häpna ett helt gäng glada cyklister. Gick jättebra att cykla där tyckte dom. Fast dom fick ju bära cykeln ibland.

Största utmaninge denna dag var gondolen ner. Så in i bomben varmt! Värre än att kuta upp på alla tvåtusenmetertoppar. Missade sedan precis bussen hem och nästa gick om en timme så Allan fick ställa upp och hämta oss. Gissa om ett dopp i hotellets pool smakade gott denna kväll.
Sen blev det födelsedagsmiddag för Kari på Böglerhof.

Måndag och äntligen dags för Grosser Galtenberg som med 2425 meter är områdets högsta berg. Eftersom jag inte visste något om hur det var att gå upp och att det dessutom fanns svarta ormar på toppen hade jag varit lite tveksam till att gå upp själv. När Allan och jag är i Alpbach går jag ju upp på alla toppar själv. Ja, förutom den gång jag ville ha sällskap och anmälde mig till en gruppvandring där många gick så sakte att vi aldrig kom upp till toppen.
Men nu hade jag ju Kari och Odd och det kändes bra. Vi hade hittat en bra rutt från Inneralpach tyckte vi. 1500 meter skulle vi upp alltså.
Det började inte så bra. På vanligt sätt stod det en skylt med Grosse Galtenberg 3 1/2 timme som vi tyckte vi följde men den ledde bara fram till taggtråd och mera taggtråd som vi till slut fick krypa under för att sedan forcera en del sly innan vi hittade stigen.
Men sen gick det bra. Uppåt, uppåt, uppåt genom skogen innan vi till slut så korset på toppen. Ganska långt upp men vi norrmän ger inte upp så lätt så givetvis kom vi upp även denna gång. Det var stenigt och kargt på väg upp, nästan som på Svalbard kunde vi konstatera och vi såg också en blomma som liknade jättemycket på den man på Svalbard kallar kompassblomma. Där blommorna först kommer vet man att är söder. Vi såg Edelweiss också.

På toppen fick vi också bekräftat att det är riktiga ljus man tänder eftersom vi såg både stearin och brända spår av korset som ljusen bildade.

På väg upp började det blåsa upp och vi hörde åskan mullra överallt så efter dom traditionella skrytebilderna var det dags att ge sig av neråt.

För att få förändring och för att det kändes bättre med tanke på åskan valde vi en annan väg ner sista delen. Jag är inte speciellt åskrädd men när man såg blixten och det mullrade som tusan över oss kändes det en aningen läskigt. Men ovädret drog snabbt förbi som tur var och på trötta ben vandrade vi neråt på vad vi kallade en "pent brukt sti".  Inte så många som använde den tydligen.
På hela dagen såg vi endast 3-4 vandrare.
När vi hade vandrat i ungefär 7 timmar och trodde vi var ganska nära Inneralpach kommer skylt med Inneralpach 1 1/2 timme. Stigen rundade en bondgård (tog exakt 5 minuter) och där meddelade nästa skylt att det var 45 minuter kvar.
Efter ca 8 timmar var det 6 ganska trötta ben som satt på busshållplatsen. Vi orkade inte ens gå upp till restaurangen för en öl. Beställde av Allan som satt klar med dom på Hotel Post när vi kom in med bussen.

Grosser Galtenberg är inte det högsta berg jag har bestigit. Det är Galdhöpiggen på 2469 meter men då går man ju från Juvasshytta som ligger på 1840 meter (googlade vi fram - det var ju 40 år sedan jag var där) och i dag hade vi gått från 1040 till 2424. Inte så dåligt om jag skall säga det själv. Väldigt nöjd och glad för det. Och kul att ha någon att glädjas med.

Tisdag blev det biltur till Auffach som också är en trävlig liten by - men inte så trevlig som Alpbach. Fast kyrkan var fantastisk.

Vi åt lunch och tittade på glidflygare som landade, besökte Innsbruck som var mysig men varm.
Onsdag hemfärd.

Tack Alpbach för denna gång!

Kolla gärna mer bilder på Facebook och Instagram

https://www.instagram.com/annegretheholt/

Om du klickar på bilderna blir dom av någon anledning bättre kvalitet.