Eftersom jag är från Norge är jag född med skidor på fötterna.
Har åkt mycket skidor i min ungdom: Från stuga till stuga i fjällen på påsken. 25 kilo på ryggen och ofta fick man spåra själv.
1981 flyttade jag till Sverige och sedan dess har det inte blivit mycket längdåkning.
Men sedan anmälde ungarna mig till Tjejvasan och i går var det upp till bevis.
3 mil på skidor inger respekt och lite orolig var man ju, men faktum är att loppet var nästan den enklaste delen. Så jäkla skönt när man väl kom igång!
Men innan dess skulle man hitta tältet för nummerlappsutdelning, stå i en snirklande kö som liknade incheckningskön på Ryanair, ny kö för att lämna in skidorna för vallning, kolla upp var bussarna skulle gå på morgonen, hitta tillbaka till det privathus där man bodde, sedan hämta ut skidorna efter två timmar.
Jag hade starttid 11.45 och tog bussen redan 9.00. I väldigt god tid tyckte jag, men folk hade redan börjat pinka revir genom att lägga ut sina skidor i startfållan. Jag satsade friskt och la ut mina skidor på en ledig plats i rad 2, provtestade skidorna lite och tyckte det bildades is på klistret. Såg för mig hur de skulle hugga till i starten och att alla 800 löpare i min grupp kom att köra över mig. Passade på att vara orolig över det medan jag stod i megalång toalettkö, åt min banan och risifrutti och kollade när en tidigare grupp startade för att se hur snabbt dom åkte egentligen.
Omsider blev det uppvärming och vår tur att starta. Sol, medvind, riktigt bra fäste och bra glid. Dom omtalade backarna upp till Oxberg gick bra och sedan var det bara att mata på. Blåbärsoppan var god, folk hejade, mitt ute i skogen stod en man och spelade dragspel och ett gäng skoterungdomar halsade öl och skrek jobba, jobba, jobba. Jotack.
Enda problemet var egentligen att många inte kunde åka i nerförsbackar. Det var inga speciellt tuffa backar men folk gick sidlänges ner och blockerade hela backen. Några tog till och med av sig skidorna.
Men annars var spåren bra och det gick lätt att ta sig fram även om man givetvis fick byta spår ibland.
Jag är inte speciellt snabb, men otrolig envis så jag visste redan innan loppet att ett brutet ben eller värre var det enda som kunde få mig att bryta loppet. Jag hade till och med med mig en rulle silvertejp så jag kunde laga saker som eventuellt skulle gå sönder.
Men allt gick bra och plötsligt var man i mål och fick medalj och godispåse runt halsen från Lina och Allan som tog emot i målet.
Min tid 3.26.24 är jag nöjd med. Många tusen var bättre och många tusen var sämre. Bra så.
Cirka 8000 startade endast i Tjejvasan. Dagen innan säkert lika många i Kortvasan, sedan kom 2 dagar med Öppet spår, Ungdomsvasa, Skejtvasa, Halvvasan, Stafettvasan innan riktiga Vasaloppet.
Ja, ni fattar vilken industri det är. Lilla Mora yrade av liv - som Sjöbo marknad i kvadrat.
Sedan följde en förvirrad jakt på påsen med överdragskläder (som sagt - loppet var det enklaste), men den återfanns och vi kunde ta oss hem till dusch och härlig thaikyckling med vin till.
Ja, det var riktigt kul att få känna ett stänk av Vasaloppskänslan. Givetvis hade det varit riktigt kul att ge sig på hela sträckan, men 9 mil är långt. Riktigt långt!
