40 ÅR GÅR SNABBT!

1974 gick jag ut gymnasiet - som på den tiden var mycket teoretiskt.
Jag längtade efter någon slags kreativitet och bestämde mig för att ta ett år på folkhögskola.
Valet föll på Vestoppland Folkehøgskule på Brandbu som skrev såhär om skolan:

Sammenlignet med skoler du kjenner fra før, er en folkehøgskole like mye en heim som en skole. Alle bor tett innpå hverandre i internaten, spiser alle måltidene sammen og er sammen i arbeid og fritid.

Målet med Vestoppland folkehøgskule er å hjelpe ungdommer fra by og bygd til å bli aktive, bevisste mennesker; bevisste både om seg sjøl og den verden de lever i.

Når elevene trives og finner fram til nye sider ved seg seg sjøl, blir skolen god.

Jag gick textilinriktning, vävde mycket som man gjorde på 70-talet, spelade teater, dansade folkdans, var med i den obligatoriska skolkören, spelade fotboll och volleyboll.
Vi var på "hyttetur", hade studiecirklar och många fina diskussioner.
Att det var ett bra år visste jag redan då.

Sedan gick 40 år, några fick idén om återträff och tack vara Facebook lyckades man nå dom flesta.
Vi var nästan 100 elever den gång - ca 40 kom på jubileumfest.

Som många andra var jag lite fundersam. 40 år. Andra människor med nya liv. Fanns det någon mening med att åka så långt?
Bestämde mig i alla fall att lägga en semestervecka på detta. Tog båten upp till Oslo, fick en underbar dag där och fick köpt Åsne Seierstads bok om Utøya på originalspråket innan jag tog tåget till Stokke där Torill bor.
Eftersom både Torill och jag har våra rötter på Sørlandet har vi hållit kontakt genom alla år.
Tillsammans anlände vi Brandbu med blandade känslor.

Skolan heter i dag Hadeland folkehøgskole och har givetvis en helt annan inriktning.
Mycket var nytt men känslorna började svalla när vi såg skolan och internatet och lappen på dörren.

Torill och jag.

Vad händer sedan när folk börjar ramla in?
Som någon sa: Mindre hår och mer mage, men annars var allt som förr. Helt jäkla otroligt!
Kjell Ove spelade upp på gitarren som vanligt, alla pratade i munnen på varandra och dom flesta kände man igen. Kanske inte direkt men när dom började prata och gestikulera föll bitarna på plats.
Mycket skratt och kramkalas.

Under helgen var det förstås mest fest och glädje, middag och tårta och mycket minnen, men såhär efteråt funderar man över vad det är som präglar en i livet egentligen.
En människas grundkaraktär verkar vara svår att ändra. Bortsett från det där med håret och kroppsformen var människorna som man kom ihåg dom. Dock kanske lite mer mogna? Eller kanske inte?
Ibland när jag blir lite trött på mig själv tänker jag att jag skall förändra mig och bli en lugn och fin liten människa som sitter tyst i ett hörn. Lyckas kanske i fem minuter - sedan är man tillbaka som den där rastlösa energiska personen som vill att det skall hända saker jämnt.
Vilket givetvis inte betyder att omständigheterna inte påverkar oss.
Ofta traskar vi på i gamla spår. När fotoskolan jag ansvarade för lades ner blev jag pissförbannad. Och förtvivlad.
50+, marknaden för fotografer var iskall, den nya lärarlegitimationen kom jag definitivt inte få och mitt liv var verkligen i utförsbacke kändes det som. Jag hoppade på alla möjligheter som någon ville ge mig och vad händer: Möten med underbara människor och miljöer jag aldrig skulle ha mött annars. Jag är tacksam för det faktiskt.

Kanske har folkhögskolan påverkat oss på liknande sätt. Vi var där vi var. Tillsammans. Allt måste lösas på bästa sätt.
Jag tror folkhögskolan lärde mig kreativitet, självförtroende, humanism och samhällsengagemang.

Jag brukar aldrig gråta när folk talar, men när lärare Jan tog ordet var det nära och när en dam reser sig och säger att folkhögskoleåret var första gång hon inte blev mobbad var det mer än nära.

Nåja.

Även samhället Brandbu var man ju lite nyfiken på. Vägen ner hade fått en extrasväng, nya hus hade byggts men bion låg kvar åtminstone. Lördagsförmiddagen bjöd på Lantbrukets dag med ponnyridning, traktorparad och våffla med sylt och rømme. Underbart!

Festen gick bra som sagt. Maten smakade, stämningen var på topp.

Trots den lite smått bökiga resan - tågstrejk när jag reste upp, bussen fullbokat när jag skulle hem, skulle ta tåg från Göteborg men där var det bombhot och när vi äntligen kom iväg fick en passagerare
spel över att han inte fick sitta i första klass så vi fick vänta ut polis - är jag jätteglad att jag åkte dit.
Så fina möten. Minnen. Reflektioner.
Mycket att ta med sig vidare!

.....och så fick jag ju äntligen se hur Torill bor i Stokke!

LEK MED CARIN GREEN

Till min stora lycka har jag börjat klara rollen nu. Inte för att jag kommer klara det i skarpt läge men jag är ändå väldigt fascinerad av att det går att få runt 25 kg kajak. När jag började med paddling var jag oerhörd imponerad av dom som kunde rolla och trodde aldrig jag skulle kunna klara av det. Då var det bara klubbens tuffa killar som kunde rolla.
Sedan har Helen Wilson varit här ett par gånger och hållit kurs och nu är vi många tjejer (eller tanter) i klubben som har börjat få kläm på rollen. Kul som bara det!

Denna helgen hade Lisbeth fixat att Carin Green skulle hålla både roll- och teknikkurs för klubbmedlemmar och andra intresserade. Stackars Lisbeth har brutit handen och kunde inte vara med och själv var jag lite osäker på om jag skulle utsätta mig för en ny instruktör. Nu när det funkar med Helens taktik var jag rädd för att klydda till det.

Men givetvis blev det att jag anmälde mig. Den som inget vågar inget vinner och dessutom är det alltid kul och givande att gå kurs.

När jag dagarna innan kursen bara skulle finslipa rollen lite kom jag inte runt alls så jag var lite orolig för hur det skulle gå.
Det gick bra. Jag kom runt som jag skulle och Carin klyddade inte till det alls. Tvärt emot. Även om hon använder andra ord än Helen var det givetvis samma princip. Jag rollade utan kapell och Carin sa att mitt benarbete var bra. Kul att höra för det har jag funderat kring. Ingen har liksom tittat på det innan.

So far so good!
Då var det dags att testa grönlandspaddeln. Det gick också bra - tills Carin kom och sa att med en grönlandspaddel skall man kunna göra svåra rollar och att man skulle hålla helt i ändan på paddeln.
Då blev det svårt! I mitt huvud i alla fall. Så himla mycket paddel att svänga runt.
Jag tog i för fullt och glömde att ta det lugnt och fint som man skall och framförallt glömde jag bort spagettihuvudet som Carin kallar det när huvudet skall hänga bakåt och komma upp sist. Eftersom ett huvud väger 8-10 kg ungefär.
Jag blev trött och det blåste upp rejält men jag kämpade på in i det sista och nu är det bara att träna vidare. Händerna på bröstet, lugnt och fint och huvudet upp sist.

Vi var 4 grupper som kämpade denna dag.
Först nybörjare, sedan medel/vi som får till det ibland och sist avancerade.
Jag var i medelgrupp med Tina och Thomas och här visar Carin oss hur vi skall göra.

Vinden var väldigt rättvis. Riktigt lugnt för nybörjarna, vår grupp hade också lugnt i början, sedan började det blåsa upp så vi fick lite mer realism, vinden höll i sig till andra medelgruppen och ökade på till dom avancerade.

Vinden lockade fram kitesurfare och hundarna på Ribban tyckte det var askul med vågorna:

En fin dag. Jag tror alla var nöjda.
Inte minst Lennart. Han har ny fantastisk kajak. Tiderace givetvis! Tillsammans med sin älskade Avanaq-paddel blev det ett vinnande recept.

JA där satt den!

Jag är själv grymt nöjd med min Tiderace. Fast jag har haft den i över 5 år har jag inte hittat någon annan kajak som jag hellre vill ha. Kul att Lennart också är nöjd.

10 paddlare avslutade dagen med tapas och öl och vin på Mosaik.  Hur trevligt som helst.


Söndag och dags för teknikträning. På förmiddagen nybörjare som badade i hamnen och på eftermiddagen oss lite mer erfarna. Vi fick själva önska vad vi ville lära oss och Carin antecknade frenetiskt.

Väl ute på havet (vi vägrade bada bland råttorna i kanalen) låtsades Carin att hon var långfärdspackning för att se vad som händer med kajaken som är fram- eller baktung.

Vi tränade på effektiv paddling framåt, olika styrtag, sidoförflyttning i fart, paddla baklänges med mera.

En lugn och fin och solig dag som gav oss många nya saker att träna på.
En härlig start på min SEMESTER.

Kolla mer på KFÖ-bloggen

http://kfolangfard.blogspot.se/2014/06/en-larorik-helg.html

PADDLING RUNT ORØ

Fredag. Svensk nationaldag. Ledigt och dags för långfärd runt Orø -  en ö i Isefjorden i Danmark.

Carol hade planerat allt jättebra och vi hade tänkt oss sol och bad, glass i stor lass och långa fikapauser på stranden.
Riktigt så blev det dock inte. Det blev regn, kallt och riktigt blåsigt. Vissa sträckor fick man ligga i för att inte driva baklänges.

Optimismen var ändå på topp. Vid första fikapausen lyckades någon hitta en app som sa att det skulle mojna och klarna upp. Vi brukar göra så - leta appar tills vi hittar en som är på vår sida.
Att det sedan blev mer regn och mer vind är en annan historia.

Henrik installerade en kamera på sin kajak så han kunde filma sig själv under hela paddlingen.
Selfie är ju populärt nu för tiden. Blir nog en bra långfilm.

Johan använde paddeln som segel. Funkade bra även utan duk sa han.

KFÖ är en fin klubb. 15 paddlare var med denna dag, allt flöt på bra och ingen gnällde.
Det blev en härlig paddling trots vädret.

Förutom det goda sällskapet var jag själv själaglad över 2 saker: Att jag tagit med min torrdräkt och min grönlandspaddel.
Torrdräkten har egentligen gått i vinterdvale, men eftersom Yr vid något tillfälle var inne på att det skulle regna 11 mm och blåsa 10m/s slängde jag ner den för säkerhets skull. Så jäkla skönt att vara varm och torr hela dagen. Tack kära torrdräkt.
Och grönlandspaddeln är underbar när det blåser småspik. Vinden får inte tag i den alls på samma sätt som min egen paddel och den är lätt att paddla med i hård vind. Tänk att jag har byggt en paddel som är så bra. Paddlade hela rundan med den. Drygt 24 km. Tack kära paddel.
Här ligger den och vilar sig lite:

Jag har oljat den 18 gånger med kinesisk olja tillsatt lite röd och svart färg jag fått av Lennart. Är riktigt nöjd med färgen faktiskt.

Nu kom jag på en sak till jag är riktigt nöjd med. Min deal med Carol: Hon fixar lunch - det vill säga supergod pastasallad och så står jag för fikat. Mycket jobb med det: Beställa en kaka av kocken på jobbet och köpa en ask jordgubbar på ICA.

Danmark är fint att paddla i - absolut - men måste deras vatten vara så förbaskat grunda?

Lite mer vatten hade inte varit fel. Dom norska fjordarna är mycket djupare. Fast dit vill ingen åka eftersom det är så dyrt. Fast någon gång skall det bli av. Absolut.

Tack för denna gång lilla Orø - vi kommer kanske tillbaka nästa år!

INTRYCK FRÅN EN VANDRING RUNT VEN

KRISTIHIMMELFÄRDSCYKLING

2 dagar på jobbet efter Luzern, sedan dags för ny utfärd. Cykling denna gång - med gamla kooperativkompisar.
Första stop vandrarhemmet i Barsebäck:

Hämtade nyckeln på kärnkraftverket, lite barackliknande byggnader och ingen frukost erbjöds. Fast det visste vi ju så vi hade med fil och färska jordgubbar och annat gott.
Fina rum och städat kök. Helt OK för övernattning och räkafton på hamnkrogen var inte heller helt fel.

Nästa dag vidare till VEN - denna underbara ö som flödar av turister på hyrcyklar. Gula faran som någon fastboende kallade dom. Vi hade ju egna cyklar (som tur var inte gula) så vi kunde nästan känna oss som bofasta. Gunnel ville flytta dit också.

Middag på restaurangen i kröken. Lamm och torskrygg. Hur gott som helst men lite små portioner. Inga "päron".

Utanför restaurangen

Inte för att vi visste det innan men på Ven var det faktiskt konstrunda denna helg och det var ju kul.
Såg många bra grejor. Lena Cedergrens skulpturer är fantastiska - om jag får 16.000 över som jag inte vet vad jag skall göra med skall jag köpa hunden i båten - guldsmeden Malin Ljung hade vackra smycken som hon hade exponerat på ett fantastiskt sätt. Vi såg målningar och fotografier, köpte getost och pasta, konsthantverk och smycken. Avstånden är korta på Ven så man hinner mycket.

Lunch på underbart vackra Pumpans restaurang. Rekommenderas! Gott var det också. Getostpizza och pannkakor.

Jag gjorde en promenad runt i princip hela ön och bilder från det kommer i eget inlägg.

Kvällens spätta på Hamnkrogen gjorde ingen besviken.

Kväll i Kyrkbacken

Backen upp från krogen.

På Ven bodde vi i stuga på Gamlegård. Fin omgivning, fast lite konstigt med stuga som inte har kök och porslin och vakthundar skällde halva natten. Allan störde sig på fågelsången också - fast det känns lite mer naturligt i naturen på något sätt. Jag gillar fåglar!
Men killen i receptionen/frukostfixaren var helt underbart trevligt - han fixade allt - så det vägde upp mycket.

Snart dax för avfärd.

Slutligen hälsar Gunnel att ankungarna var helt underbara!

Söndag tog vi oss an hela sträckan Ven-Malmö, som är nästan 5 mil och sedan fick kooperatisterna cykla ytterligare en mil eftersom kooperativet ligger i Bunkeflostrand.
Sill/skaldjursburgare/fish & chips-stop i Lomma.

Allt som allt cyklade vi ca 125 km.