BARENTSBURG och ESMARKBREEN

Allt hade gått som på räls på Svalbard. Härliga äventyr med underbara guider, bra service och allt det praktiska hade fungerat perfekt. God mat och dryck. Inget att klaga på.

Men säg den glädje som varar evigt.
Sista dagen på Svalbard hade vi beställt en båttur med MS Billefjord till Barentsburg och Esmarkbreen. 5 minuter innan avfärd meddelar hotellpersonalen att turen är inställd.
Ryktet sa att båten hade motorproblem (ryktet sa också att det visste dom redan kvällen innan) men inte vet jag för jag har fortfarande inte hört något från arrangören  - ej heller fått tillbaka dom pengar dom är skyldiga mig.

Vi fick visserligen erbjudande om att bli med på en av deras andra turer men jag hade verkligen sett fram emot att komma till Barentsburg.
Tur då att man är snabb och framåt och envis - för vips så hade vi fixat att få följa med på en annan båt med ett annat bolag.

POLARGIRL hette båten

och vi blev varmt mottagna av den trevliga besättningen.
Den ryska guiden, som pratade jättebra norska, började resan med en säkerhetsgenomgång.

Man lyssnar ju aldrig riktigt noga till sådana genomgånger men det verkade i alla fall som om dom hade väldigt många livbåtar och det kändes ju rätt så bra. Jag simmar bra men fyragradigt vatten är liksom inget man vill plaska runt i.

Nåja.
Vädret var bra för sjöfärd. Nästan ingen vind och platt vatten. Sommartemperaturen på Svalbard är dock inte jättehög så det gällde att pälsa på sig.

Sommarsemester!

Vi seglade ut genom Adventfjorden för att sedan korsa den något större Isfjorden. Målet var Ymerbukta och Esmarkbreen. Bre, isbre betyder glaciär kan jag meddela dom vars nordiska språkkunskaper kanske inte är på topp. Vi skulle alltså få se is.
Vid glaciären kan man ibland se isbjörn-statistiken på båten visade att dom hade sett 7 isbjörnar senaste månaden - men hur mycket vi än spanade i kikaren såg vi inga björnar. Några sälar såg vi dock.

Ryska guiden berättar

På vägen in mot Barentsburg serverades varm mat ombord. Jättegod köttsoppa med bröd.

Efter ett tag såg vi en stor samling hus och förstod att vi närmade oss Barentsburg. Några såg valross och vi är lite sura för att dom inte tipsade oss.

Invånarna i Barentsburg är nästan uteslutande ryska och ukrainska gruvarbetare anställda av Arktikugol.
Samhället ligger endast 55 km från Longyearbyen men eftersom det knappt finns några vägar på Svalbard kommer man dit endast med båt eller helikopter på sommaren. Vinterstid är det snöscooter som gäller.

En ny rysk guide tog emot oss och tillsammans vandrade vi dom 186 trappsteg som går från hamnen  upp till samhället.

Längst ner vid vattnet fanns en äldre ganska fallfärdig bebyggelse medan nya hus, hotell, skola, simhall, konsulat, bryggeri med mera fanns längre upp.
Där fanns också en ortodox kyrka som byggdes till minne om dom 141 personer som omkom i en flygolycka 1996. Flyget som kom från Moskva med ryska och ukrainska gruvarbetare med familjer störtade in i Operafjellet vid inflygning mot Longyearbyen.

Interiör från kyrkan

Skolan

Idrottsplats

Förutom oss från båten var det inte mycket liv i Barentsburg.
En gammal lastbil körde förbi, några byggjobbare lämpade bråte och ett par killar tvättade en propagandaskylt.

Vi testade den lokala ölen, var inom postkontoret där man kunde få stämpel från Barentsburg, besökte kyrkan och fotograferade Lenin.

Ingen gruvdrift på Svalbard går med vinst i dag men ryssarna vill gärna vara kvar på ön så numera försöker dom satsa på lite turism.
Känner mig lite tveksam till hur det kommer gå, men jag som gillar lite udda saker hade gärna stannat där ett tag för att se hur folk lever och mår i ett såpass isolerad samhälle.

I Barentsburg säger man att när texten på fjället går att läsa har sommaren kommit.

Denna gång var det emellertid viktigt att inte missa båten så snart traskade vi ner dom 186 trappstegen igen.
På väg tillbaka till Longyearbyen passerade vi Grumant - en tidigare rysk gruvby som övergavs på 60-talet. I dag bor här tydligen en handfull personer som håller efter stället.

Efter Grumant finns en stor fågelkoloni och häckningsområde för olika fåglar.
Guano, alltså helt enkelt fågelskit, gjorde området ovanligt grönt och frodigt.

Sedan började det lukta nystekt våffla ombord och det ville man ju inte missa.

Vaffel på norskt vis med sylt och getmesost.

Passerade sedan Bjørndalen som är ett populärt stugområde för invånare i Longyarbyen, seglade förbi flygplatsen och snart var vi framme i Longyearbyen igen.
Lyckliga över att allt trots allt löste sig till det bästa.

ISLAND

Jag tycker inte om ställen där det förväntas att man skall ligga platt och sola.
När min dotter föreslår Island som mål för den resa jag hade gett henne i present blev jag därför överlycklig. På Island ligger man inte platt. Där finns massor med saker att göra, vädret ändrar sig hela tiden och naturen är mäktig. Perfekt!

När vi ankom på långfredagen var det regn. När vi vaknade på lördagsmorgonen var det mer regn, dimma, surt och ruggigt. Med andra ord perfekt för Blue Lagoon:

Området utanför badet

Kallt att vara badvakt

Mysigare för oss som kunde ligga i det varma badet....

...ta en drink i baren

eller lägga en liten lermask

Min isländska paddelkompis Gisli har säkert en poäng när han undrar varför man skall betala flera hundra för att bada här när det finns så många varma bad som knappt kostar något alls.
Fast jag måste säga att Blue Lagoon var en upplevelse man inte  skulle vilja vara utan.
Sedan hade det även varit häftigt att bada i en naturlig grop. Vi försökte först boka en vandring med varma bad, men den startade inte. Sedan tänkte vi ridning med varma bad, men den fanns inte den eftermiddag vi skulle rida. En annan gång kanske.

Om sedan badet var så bra för huden som det påstås har jag ingen aning om. Jag vet bara att mitt hår var kletigt i flera dagar.  Och min eksem är kvar. Men gött var det!

Blue Lagoon ligger ganska nära Keflavik. Området är ett lavafält som nästan känns som ett månlandskap

Söndag var det dags för klassikern The Golden Circle - en rundtur som omfattar några av Islands främsta historiska och geologiska platser.
Vi gjorde dom flesta utflykterna med Reykjavik Excursions. Dom är stora, har det mesta och garanterar oftast att utflykterna startar även om det inte är högsäsong.

På väg

Ibland blir man bara så trött av att åka buss

Rundturen började med Skálholt (säte för den kyrkliga makten) och sedan Gullfoss (det gyllene vattenfallet) innan vi ankom dom spektakulära gejsarna. Den ursprungliga Geysir har visserligen börjat vakna till liv lite efter att ha legat i vila sedan 1980-talet, men den är tyvärr inte speciellt pålitlig.

Tur då att Strokkur finns. Med några minuters mellanrum sprutar den en vattenkaskad högt upp i luften.

Vattnet i geysir-området håller kokpunkten och varje år får många turister brännskador eftersom dom helt enkelt måste kolla om det verkligt är så varmt.

På restaurangen i området var det sedan dags för påsklunch. Buffé med det mesta.

Slutligen fick vi se Pingvellir (skall vara ett annat slags P som jag inte hittar på mitt tangentbord).
Här instiftades det ursprungliga Alltinget år 930 och området är i dag nationalpark.

Vattnet här höll alltid samma temperatur på 3-4 grader och eftersom vattnet är så klart slänger folk i mynt som blinkar i solljuset

Linslusen Lina sticker in huvudet vid alla photo points

Framåt kvällen klarnade det upp och då gav vi oss givetvis ut på jakt efter det efterlängtade norrskenet.

OK. Jag vet. Det här är världens sämsta norrskensbild. Jag hade inget stativ med och fick köra upp ISO till megamax + att norrskenet inte var klockrent - men det var där och vi såg det och detta är beviset. (Det som inte finns på bild har inte hänt). Kul.

Måndag. Ny dag. Nya äventyr. I dag hade vi bestämt oss för a Walk on the Ice Side. Alltså en glaciärvandring. Bra val visade det sig eftersom vädret blev kanonfint.

Stop för kissepaus och inhandlande av lunch innan timmarna på glaciären

Vår vandring gick på glaciärtungan Sólheimajökull på södra Island. På väg dit såg vi både Hekla och Eyjafjallajökull.

Redo

Vandringen var lite annorlunda än min tidigare "glaciärkarriär." När jag på 70-talet jobbade som journalist på Kvinnheringen i ett litet samhälle i västra Norge gick jag en glaciärkurs som avslutades med en vandring på Folgefonna. Där var det mer blankis, vi hade rep mellan oss, fick slå i isskruvor och gå ner i rappel (vi tränade i en hiss-schakt i en fabrik).
Här var isen mycket mjukare och det var bara att trampa på. Guiden Gisli berättade om när folk förr i tiden helt enkelt drog raggsocker över skorna och vandrade över glaciären och man tänkte att det hade nog räckt. Men sedan berättade han om turisten som hade gett sig upp ensam med vanliga broddar som man har vid halka i staden och som sedan hade gått vilse i det dåliga vädret och dött. All respekt för naturen!
Sedan var glaciären inte så där bländande vit som man tänkt sig. Det svarta är dels vulkanaska, dels jord och annat som glaciären för med sig. Tyvärr krymper glaciärerna varje år.

Gisli hackar upp trappsteg

sedan kan vi ta oss upp

till den underbara tunneln som har bildats i isen

På väg ner

På väg tillbaka till Reykjavik skulle vi stanna vid forsarna Skógafoss och Seljalandsfoss.
Egentligen inte så upphetsande, tyckte jag. Fors som fors liksom.
Men när vi sedan kom fram till Skógafoss uppenbarade sig en underbar regnbåge och det blev en magisk upplevelse.

Här ligger skatten - precis bakom stenen

Tjohej - vilken toppendag

Forsarna låg ganska nära Eyjafjallajökull och på toaletten vid Seljalandsfossen stod ett anslag om att dom städade så bra dom kunde men att askan fortfarande smög sig in och la sig som en sotig yta.

På väg igen. Islänningarna tar till starka metoder för att få oss att använda bilbälte.

 Måndag var det dags för det riktigt stora äventyret: Rida islandshäst.
Jag är ju ganska van med hästar efter alla år med hästgård i Vollsjö, men jag tycker inte om att sitta på dom. Dom känner liksom att jag inte har koll och antigen slänger dom av mig eller så går dom bara och betar och hittar på egna saker.
En gång i min grönaste ungdom red jag på islandshäst över Hardangervidda och då sa jag till ledaren att det var något fel på min häst för den gick inte alls dit jag ville. Då fick jag byta häst med ledaren och sedan kan ni säkert tänka er vad som hände.
Nåja. Lina ville givetvis rida och man vill ju inte erkänna att man är en gammal kärring så ridning fick det bli.

Så där sitter vi i foajén på hotellet i väntan på äventyret - och då upptäcker Lina vem som sitter mitt emot oss: Renata Chlumska. Som har bestigit Mount Everest,  paddlat runt USA med mera. Talade vi om äventyr?  Nåja. Var och en får hitta sina egna äventyr.
I alla fall luskade vi ut att Renata skulle hålla en föreläsning kvällen efter så den bokade vi givetvis in.

Men nu skulle det handla om ridning. Vi bestämde oss för familjeföretaget Laxnes Horse Farm som endast låg ca 15 minuter utanför staden.

Gårdshunden tar det lugnt

På väg. Visst ser det bra ut?

"Min" häst som hette något otroligt svårt rullar sig efter ritten

Tro det eller ej men ritten gick bra. Jag bad om en "nice" häst och det fick jag. Hon skötte sig exemplariskt! Vi red runt i lavalandskapet och forcerade små floder. Jag trodde vi travade, men enligt Lina töltade vi och det var därför jag satt så mjukt och fint i sadeln. Jag hade inte engång ont i rumpan dagen efter.


REYKJAVIK

När vi började planera resan pratade vi mycket om Reykjavik.
Inte ett ont ord om Reykjavik, men ärlig talat så åker man inte till Island för Reykjaviks skull.
Det är en mysig liten stad med trevliga restauranger och fik som vi hade mysiga besök på

Vi åt italienskt och mexikanskt och indiskt, men vår favorit blev en isländsk restaurang. Vad vi åt där skall jag inte tala om för det är nog inte politiskt korrekt.
En dag hade vi tänkt äta lunch på den världberömda korvkiosken nere i hamnen, men eftersom det var helgdag var den stängd så vi fick fejka lite

Medan Lina pluggade var jag på konstmuseum och fotomuseum och tillsammans var vi uppe i den mäktiga Hallgrimskirkjan

Fantastisk utsikt

Bilarna på Island är gedigna

Ja, så var det det där med Renata.
Vi hittade till hennes föreläsning. den var gratis och gratis har alltid ett pris: Först skulle sponsorerna prata långt och länge. På isländska givetvis.
Men till slut kom Renata och hon var riktigt bra. Hur spännande som helst att höra om alla hennes äventyr!

Vi bodde på Hotel Fron som ligger på huvudgata Laugavegur. Centralt och bra. Vi hade en lägenhet med kök, vilket var rätt bra eftersom vi ibland kunde äta  lunch där och spara lite pengar.
Island är absolut inte billigt. Hur dyrt det är vet jag inte riktigt. Allt kostar massor med tusen kronor så man tappar lätt kontrollen. Har inte vågat kolla mitt kontokort än.
Pengarna gick mest till mat och dryck och utflykter. Jag är en usel shoppare - handlar mest paddelgrejor - men fick i alla fall ihop:
*Oransja ylleunderbyxor (till paddlingen, ja)
*En fotobok med bilder från gamla Island
*Glasunderlägg med Eyjafjallajökul
*Isländskt frimärke som magnet
*T-shirt
Inte dåligt till att vara mig.
Vår matshopping gick inte riktigt som vi hade tänkt. Vi satsade på den goda isländska youhurten skyr, men en islänning i affären tyckte annorlunda: Sveitakæfa skulle det vara. Köttpålägg av får som i och för sig var helt OK.

Till slut lite Reykjavikmiljöer:

Jag kommer gärna tillbaka!
Kanske för att paddla?