BARENTSBURG och ESMARKBREEN

Allt hade gått som på räls på Svalbard. Härliga äventyr med underbara guider, bra service och allt det praktiska hade fungerat perfekt. God mat och dryck. Inget att klaga på.

Men säg den glädje som varar evigt.
Sista dagen på Svalbard hade vi beställt en båttur med MS Billefjord till Barentsburg och Esmarkbreen. 5 minuter innan avfärd meddelar hotellpersonalen att turen är inställd.
Ryktet sa att båten hade motorproblem (ryktet sa också att det visste dom redan kvällen innan) men inte vet jag för jag har fortfarande inte hört något från arrangören  - ej heller fått tillbaka dom pengar dom är skyldiga mig.

Vi fick visserligen erbjudande om att bli med på en av deras andra turer men jag hade verkligen sett fram emot att komma till Barentsburg.
Tur då att man är snabb och framåt och envis - för vips så hade vi fixat att få följa med på en annan båt med ett annat bolag.

POLARGIRL hette båten

och vi blev varmt mottagna av den trevliga besättningen.
Den ryska guiden, som pratade jättebra norska, började resan med en säkerhetsgenomgång.

Man lyssnar ju aldrig riktigt noga till sådana genomgånger men det verkade i alla fall som om dom hade väldigt många livbåtar och det kändes ju rätt så bra. Jag simmar bra men fyragradigt vatten är liksom inget man vill plaska runt i.

Nåja.
Vädret var bra för sjöfärd. Nästan ingen vind och platt vatten. Sommartemperaturen på Svalbard är dock inte jättehög så det gällde att pälsa på sig.

Sommarsemester!

Vi seglade ut genom Adventfjorden för att sedan korsa den något större Isfjorden. Målet var Ymerbukta och Esmarkbreen. Bre, isbre betyder glaciär kan jag meddela dom vars nordiska språkkunskaper kanske inte är på topp. Vi skulle alltså få se is.
Vid glaciären kan man ibland se isbjörn-statistiken på båten visade att dom hade sett 7 isbjörnar senaste månaden - men hur mycket vi än spanade i kikaren såg vi inga björnar. Några sälar såg vi dock.

Ryska guiden berättar

På vägen in mot Barentsburg serverades varm mat ombord. Jättegod köttsoppa med bröd.

Efter ett tag såg vi en stor samling hus och förstod att vi närmade oss Barentsburg. Några såg valross och vi är lite sura för att dom inte tipsade oss.

Invånarna i Barentsburg är nästan uteslutande ryska och ukrainska gruvarbetare anställda av Arktikugol.
Samhället ligger endast 55 km från Longyearbyen men eftersom det knappt finns några vägar på Svalbard kommer man dit endast med båt eller helikopter på sommaren. Vinterstid är det snöscooter som gäller.

En ny rysk guide tog emot oss och tillsammans vandrade vi dom 186 trappsteg som går från hamnen  upp till samhället.

Längst ner vid vattnet fanns en äldre ganska fallfärdig bebyggelse medan nya hus, hotell, skola, simhall, konsulat, bryggeri med mera fanns längre upp.
Där fanns också en ortodox kyrka som byggdes till minne om dom 141 personer som omkom i en flygolycka 1996. Flyget som kom från Moskva med ryska och ukrainska gruvarbetare med familjer störtade in i Operafjellet vid inflygning mot Longyearbyen.

Interiör från kyrkan

Skolan

Idrottsplats

Förutom oss från båten var det inte mycket liv i Barentsburg.
En gammal lastbil körde förbi, några byggjobbare lämpade bråte och ett par killar tvättade en propagandaskylt.

Vi testade den lokala ölen, var inom postkontoret där man kunde få stämpel från Barentsburg, besökte kyrkan och fotograferade Lenin.

Ingen gruvdrift på Svalbard går med vinst i dag men ryssarna vill gärna vara kvar på ön så numera försöker dom satsa på lite turism.
Känner mig lite tveksam till hur det kommer gå, men jag som gillar lite udda saker hade gärna stannat där ett tag för att se hur folk lever och mår i ett såpass isolerad samhälle.

I Barentsburg säger man att när texten på fjället går att läsa har sommaren kommit.

Denna gång var det emellertid viktigt att inte missa båten så snart traskade vi ner dom 186 trappstegen igen.
På väg tillbaka till Longyearbyen passerade vi Grumant - en tidigare rysk gruvby som övergavs på 60-talet. I dag bor här tydligen en handfull personer som håller efter stället.

Efter Grumant finns en stor fågelkoloni och häckningsområde för olika fåglar.
Guano, alltså helt enkelt fågelskit, gjorde området ovanligt grönt och frodigt.

Sedan började det lukta nystekt våffla ombord och det ville man ju inte missa.

Vaffel på norskt vis med sylt och getmesost.

Passerade sedan Bjørndalen som är ett populärt stugområde för invånare i Longyarbyen, seglade förbi flygplatsen och snart var vi framme i Longyearbyen igen.
Lyckliga över att allt trots allt löste sig till det bästa.