tisdag 29 oktober 2013

BLEKINGEPADDLING

 

21 paddlare på vår sena höstpaddling i Blekinge. Man tror knappt det är sant.
Mia och jag har fört en lång kamp för att övertyga folk om att paddling är fantastiskt även när vintern är  på väg. Första året fick vi med oss Erik (som går på allt) och Paul som är Mias pojkvän och inte hade något val.
Sedan har vi blivit fler och fler, men detta var ju över all förväntan. Så himla kul, men även lite nervöst att ha koll på så många.

Det började bra. Lennart är ny medlem i klubben och han har krok. Vi älskar människor med krok.  Inte nog med det. Han hade eget släp så vi slapp hyra och dessutom en helt fantastisk bil. Man kunde öppna luckor där bak och på sidorna och man satt högt och hur bekvämt som helst. Om jag någon gång mer i mitt liv skall äga en bil skall det vara en sån. Tur att jag hade placerat mig själv där.


Lastningen gick bra, snart var vi på väg och svupp var vi framme vid Gula Huset i Järnavik där förtruppen var i full gång med middagsbestyret. Tapas till förrätt, sedan lax och äppelkaka. Allt lika gott som vanligt. Det vill säga underbart.




Lördagens paddling började som vanligt - nämligen med att Mia åter igen försökte övertyga mig om att det är en lysande idé att frakta bort kajakerna till en strand en bra bit bort för att där är mycket bättre att lägga i. Jag tyckte det var en lika dålig idé som vanligt, men hann inte hejda att min kajak försvann dit. Var arg och stressad, sprang fram och tillbaka och hämtade kartor och annat jag hade glömt - men snart var man på vattnet och då var allt glömt.

Några var i vattnet och några var på vattnet. Say no more.
Trångt i viken när 20 paddlare skall iväg (Erika och Johan hade med sig lille Melvin och paddlade en dag var).


Preliminärt mål för dagen var Tärnö, men eftersom det hade varit blåsigt länge var vi osäkra på om det var ett realistisk mål. Vi gav oss iväg i vågorna och redan efter första överfarten bestämde några att det fick vara nog vågor för i dag och begav sig innanskärs. Fördelen med att vara så många paddlare är att man kan dela upp sig i grupper efter erfarenhet, dagsform eller helt enkelt vad man känner för just den dagen. Vi andra guppade vidare i dom härliga vågorna, jag höll koll på Anette som är ny i klubben och undrade om hon tyckte det var läskigt. Vid Västra udden, som är en kritisk punkt där vi har vänt tidigare var det dags för beslut igen. Några som vill gå runt udden? Med ännu mer vågor?
Och vem räcker upp handen först om inte Anette. Verkligen roligt med dessa nya ungdomar i klubben.
Nåja - vi delade upp oss i nya grupper, jag följde med min matsäck innanskärs där vi strax sammanstrålade med gruppen med riktiga livsnjutare som låg i en vik och kollade efter gäddor. Vi paddlade tillsammans in vid Eriksbergs naturreservat där vi lyssnade på hjortbröl under första Tjäröfestivalen


och sedan blev det fika i vassviken som Tjäröfestivalguiderna också hade visat oss.


Min mattant, det vill säga Carol, bjöd på underbar tonfisksallad och man kände sig allmänt nöjd.
Tog sedan en sväng in i Guöviken, såg fiskarna i fiskodlingen bli matade innan vi tog kurs mot Tjärö och eftermiddagsfika.




Carol och jag hade vårt eget lilla minilunchochfikamatlag.


Sedan var det dags för ny omgruppering. Några tog raka vägen hem medan vi andra tog en sväng runt Tjärö.




Gruppen som hade gått runt udden var tillbaka strax innan oss. Dom hade inte gått till Tärnö, men hållit sig i skärgården på andra sidan.

Upp-packning, kläder till tork, dusch och sedan fördrink:

Mia i sitt favoritplagg: Badrock.


Interiör från ett paddlarnäste.

Vår allas lille Melvin.



Nu var det dags för ungdomsgruppen (Johan, Erika, Calle och Anette) att göra middag och det var en upplevelse i sig. Jag tillhör nog den generationen som lite har frigjort sig från spisen, men här var det surdeg som sattes redan på morgonen, dessa utbakades sedan till bullar som vägdes var och en för att hålla en jämn vikt. 60 gram skulle dom vara.


Middagen var ett långkok som var underbart gott och som hette något konstigt som jag inte kommer ihåg. Pol Pot - var det absolut inte - för det vet ju min generation vad är, men jag tror det liknade på det ordet? Det var i alla fall en hipster-rätt. Jag visste inte vad det var heller, men jag har googlat på det och det är lite underground. Typ.
Förrätt och efterrätt var helt i klass med middagen, även om dom inte hade lika spektakulära namn.

Vem är vigast?




Efter middagen berättade Göran om paddeln Avannaq.
Paddeln är konstruerad av en kille i Høvåg i Norge (mina gamla trakter), kostar 3500 kr varav 2000 går till brännskadade barn i Etiopien. Bra paddel och behjärtansvärt ändamål.
Alla som ville fick testa paddeln. Jag tror jag skulle kunna gilla den (på platt vatten) så om jag får ett lite bättre betalt jobb så slår jag kanske till.


Söndag.
Vintertid. Frukost i matsalen. Städning av rummet. Ut på havet igen.
En dam på en segelbåt på land tyckte det såg så häftigt ut med alla kajakerna att hon erbjöd sig att ta en gruppbild:


På programmet:
1. Kolla av campingen dit Tjäröfestivalen flyttades till i år.
2. Kolla om Kofi Annan var hemma. Det var han inte.
3. Fika i Svalemålaviken.



Skönt med en jätteisländare man kan dra över både torrdräkt och flytväst.

4. Nya grupper. Några var trötta/hade ont och ville hem. Några ville undvika vågor och paddla innanskärs. Några var outtröttliga.

Jag gillar att paddla långt och hängde med gruppen som paddlade vidare runt Törneholmen





där det blev några härliga vågor följd av ett riktigt störtregn



och sedan nästan sol när vi gled in genom vasskanalen vid Vångsö. Här såg några vildsvin som låg i vassen, men jag såg inga. Fast jag litar på dom. Ja, inte vildsvinen alltså - men paddlarna som såg dom.
Efter kanalen var det riktigt öppet vatten och dom flesta valde att ta kanalen tillbaka. Lennart, Jan och Anders valde havet och fick uppleva häftiga vågor.
Även eftermiddagsfikat intogs i Svalemålaviken, som är en bra fikaplats med bänkar och bord.

Denna dag var jag en aningen orolig för vad Erika, som också är ny, skulle tycka om vågorna, speciellt nu på hemvägen när man fick dom i ryggen. Själv tyckte jag det var skitsvårt i början och jag är fortfarande ingen lysande surfare.
Så vad händer?  Hon skrattar och utstöter glädjeljud hela vägen in. Och hon hängde på hur lätt som helst.

Om någon nu tycker att jag pratar för mycket om hur roligt det är med dom nya ungdomarna i klubben så vill jag påpeka att jag givetvis älskar alla er gamlingar också. Men det vet ni ju.

Uppsummering:
En helg långt över förväntningarna. Väderprognosen var inte bra (men det höll vi tyst om) och man undrade lite hur vi skulle få ihop logistiken med transport, mat och sammanhållning av en såpass stor grupp.

Sedan flyter allt på hur bra som helst. Alla är vänliga och omtänksamma och tar hand om varandra. Maten är kanon och vi får uppleva härligt växlande väder. Men bara en regnskur - om man inte räknar den som kom när vi lastade av kajakerna i Malmö.

Jag är helnöjd. Och glad.

Jag har egentligen bara två små saker som jag vill blir bättre tills nästa gång:
1. Att Mia inser att min iläggningsplats är bäst.
2. Att vi tänker mer på miljö och ekonomi och kör i lite färre bilar.

Logg: 21 km + 19 km.

Tankar kring vad övriga deltagare tyckte om långfärden kommer snart på KFÖs långfärdsbloggblogg

http://kfolangfard.blogspot.se

Paddlare: Mia D, Mia H, Paul, Martin, Lennart, Anders K, Erika, Johan, Anette, Calle, Jan, Leena, Gisli, Lisbet, Micha, Marie G, Carol och jag från KFÖ.
Marie T, Lotta och Göran från Växjö Kanotclub som vi samarbetar med.

Jag på toppen av en våg. Bilden har jag lånat av Marie T.







fredag 11 oktober 2013

SARDINIEN

Alghero


Jag gillar kombinationen av stad och hav.
Jag gillade att bo i Västra Hamnen.
Jag gillade Barcelona när jag var där med Lina.

Sardinien jämförs ibland med Barcelona och jag gillade ön jättemycket.

I vår paddelklubb KFÖ har vi förmånen att ha medlemmar från olika länder. Med stor hjälp av italienskan Anna har vi tidigare paddlat Vogalonga-loppet i Venedig.

http://anne-gretheholt.blogspot.se/2012/05/vogalonga.html

Nu var det dags att ta sig an Sardinien.
Även denna gång var det Anna som fixade allt. Hon hade till och med varit där och rekat innan.
9 paddlare från klubben nappade på erbjudandet från

SardinianDiscovery.com

Företaget drivs av Claudio, som tidigare jobbade med IT, men när den bubblan sprack fick han använda sin kreativitet för att kunna stanna kvar på Sardinien.
I dag är kajakkurser/uthyrning av kajaker ett av många ben han har att stå på. Eftersom vi räknar oss som erfarna paddlare och Anna kände till området satsade vi på att paddla på egen hand.

Vi bodde på La Mariposa Camping

http://www.lamariposa.it

som låg strax utanför Alghero.

Anna som hade varit och rekat varnade för att ställets bungalow inte riktigt var så romantiska som man kunde tro av namnet. När vi såg dom fattade vi varför det inte fanns någon bild på hemsidan av just den typen boende:


Vi valde Mobile Homes som var som en vanlig norsk hytte.

Claudio hämtade oss på flygplatsen, vi laddade med en meter pizza på lördagskvällen och söndag morgon var det dags för kajakprovning. Ordet piccolo i beskrivningen hade gjort mig lite tveksam till om det gick att få ner en normal nordisk person i kajakerna. Det gick precis. Mina höftben klämdes ihop rejält och jag hade gärna haft en större sits. I övrigt var det bra kajaker i glasfiber. Dom hade varken skädda eller roder men höll en mycket stabil kurs.

Claudio hade lagt upp 4 rutter för oss.



Envisa mistralvindar gjorde att vi inte kunde genomföra alla rutterna - den gröna var vi precis ute och nosade på till exempel. Men mer om detta senare.
Första dagens iläggningsplats var bortspolad av en storm så vi startade från campingen.

Claudio ger instruktioner innan start.


Lite småmulet väder, men härligt att komma iväg.



Vi paddlade förbi Alghero och vidare söderut mot flaggan som var markerat på vår karta. Beach skulle det vara!


Vi såg stranden när vi närmade oss men snart också detta:


Vi hade paddlat en bra bit så vi tyckte vi förtjänade att komma iland, men den italienska militären hade en annan uppfattning så vi fick bege oss vidare.

Med Henrik i spetsen hittade vi en annan strand som var riktigt mysig:





Jerry


Tack vare militärens ingripande fick vi ihop 27 km vår första paddlingsdag.

Sardinien är framförallt känd för sina fina vita stränder och faktum är att hela vägen från campingen in till staden (Alghero) var en underbar strandpromenad med mycket att titta på och njuta av.









Lugn söndagkväll.

Sardinien var lite annorlunda än övriga Italien. Nåja. Annorlunda än dom ställen jag har varit i alla fall, men det är ju mest stora städer som Milano och Rom.
Där känner man sig lätt som en plattfotat elefant bland alla små chicka italienskor i högklackat.
För att bättra på oddsen lite hade jag packat ner blus och den lille sorte, men det kändes helt överflödigt. På Sardinien var även italienskorna ganska ledigt klädda.
Dessutom var det helt ok att dricka öl och deras lokala öl Ichnusa var riktigt god. Varje gång.


Några tyckte det var lite långt att gå in till staden, men vi tappra damer som camperade ihop -Marie, Carol och jag - vandrade in till stan varje kväll för att upptäcka nya mat- och glass-ställen.

Måndag paddlade vi norrut förbi härliga stränder med vajande palmer.


Eftersom dagsetappen var ganska kort kunde vi även ta en avstickare för att kolla ruiner.
Det är mycket ruiner på Sardinien.


Efter stop för bad och fika på den sagolika stranden vid Hotel Punta Negra


ankom vi Lazzaretto Beach i god tid inför hämtning, vilket ledde till god mat och dryck, sol, bad och rollträning som alla klarade galant. Jag gjorde en roll som kändes så himla bra - nästan så man flög runt.
Fast vattnet var otroligt salt så det sved överallt.

13 km paddling.






Lazzaretto Beach var bas för kajakerna och ingen behövde känna att kajakerna skulle försvinna när vakthunden var på plats.


Ny underbar kväll och damerna vandrade än en gång iväg till stan.









Vid morgonsamlingen nästa dag fick vi världens chock: Claudio berättar att Jerry har brutit ryggen!
Jerry halkade när vi bar ner kajakerna dagen innan -visst sa han att det gjorde ont- men han hade ändå paddlat hela dagen!
Nu visade det sig att det endast var ett revben som var brutit. Det gör ont givetvis och sedan fick han inte paddla mer så det var ju jättetråkigt.
Anna tog hand om honom och eftersom dom envisa mistralvindarna begränsade var vi kunde paddla tog även Mats och Pernille en fridag från paddlingen.
Men vi andra gav oss iväg med gott mod. Dom 9 km vi fick ihop fick vi kämpa hårt för i motvinden.
Besökte den kända Bombarde beach där det var gott att få lite hjälp ut.











Ny dag. Nya äventyr.
Började med att Claudio körde upp till utsiktspunkt och visade oss vattnen där vi hittills inte hade kunnat paddla.



Vi startade vid Tramariglio och började med att paddla ut till Capo Caccia, som kom att bli vårt eget lilla Kap Horn. Alltså en spets som är svår att runda.
Utan jämförelse i övrigt givetvis. All respekt till Freya Hoffmeister som paddlat runt riktiga Kap Horn!

http://www.kajakrapporten.se/freya-hoffmeister-rundar-cape-horn/

Några av oss var ute och nosade lite på spetsen i alla fall.
Vände och paddlade in i mer skyddat vatten, förbi romerska ruiner och in på en ny strand.
Började med rollövningar som inte gick lika bra i vinden men klarade en i alla fall.
Sedan mat och vår goda vän Ichnusa.
Distans: 14 km.




Efter 4 paddlingsdagar var det dags att vila rumporna och turista lite.
Carol och jag vandrade runt i bostadsområden, kollade kyrkor och marknader och åt god lunch i stan




innan det var dags för vinprovning tillsammans med Anna och Jerry.




Vinprovning låter fint så vi hade satsat på den lille sorte, blomma på blusen och Carol hade till och med högklackat med sig. Helt i onödan, för stilen var även här mycket avslappnad och vi skulle dessutom vandra runt på vingården. Fast stället var superfint med pool och allt. Inklusive en varningsskylt som var gott gömd i buskarna.



På vinprovningen fick vi lära oss mycket om vin - men också om traktens historia, om olivolja och brödbak och mycket annat. Carol och jag var mycket glada över att vi hade hoppat på detta.

Jerry


Anna och Carol



Efteråt middag på Casablanca med Claudio och Valentina.

Fredag: Vår sista dag på Sardinien. Dom flesta av oss hyrde kajaker för att försöka ta oss an en del av den gröna rutten. Skam den som ger sig.
Vi startade från Lazzaretto beach där kajakerna har sin bas och gjorde några snabba överfarter för att ta oss till Capo Caccia igen. Fint väder och härlig paddling med mjuka svallvågor.


Vattnet skiftade mellan klarblått och turkos.

 Framme vid udden kollade vi horisonten som inte precis var rak. Några sa nejtack direkt, men Anna, Henrik och jag var dock lite nyfikna och gav oss ut för att testa om vi åtminstone kunde runda den lilla ön som låg strax efter Neptun-grottorna. Det skummade vitt kring ön, lät som fan och var allmänt stökigt så jag var ganska glad när Henrik konstaterade att "här går nog min gräns." Anna verkade cool som en filbunke.

Ärligt talat kändes det bra i vågorna men man måste ha respekt för förhållanden. Som inte är som Ribban precis. Längs land finns endast berg och sten - inga ställen att gå iland på - så om något skulle hända är man helt utlämnade åt varandra. Visserligen börjar rollen att sitta, men jag skulle aldrig klarat rolla i dessa vatten. Jag hoppas jag skulle ha klarat en kamraträddning. Och min bogsérlina finns numera alltid med.

En framgång i min paddling är att jag nu kan fotografera även om det blåser lite (svårt att få fram känslan i bild dock) men nej - jag tog inga bilder efter spetsen.

Vi fick senare reda på att inte ens turistbåtarna kunde gå ut till grottorna och när vi paddlade tillbaka kom räddningshelikoptrar som firade ner någon i lina. Det kan givetvis ha varit en övning eller en fjällklättrare som fastnat men vi kände oss ändå nöjda med att ha klarat försöket utan missöden. Men runt ön kom vi aldrig och den gröna rutten har vi kvar att utforska.

Dom andra väntade troget på oss och vi paddlade in till ett sportcenter i Tramariglio där vi fyllde hela stranden med våra kajaker.



Vågorna bakifrån på väg tillbaka - vilket är min svåraste gren - men det kändes faktiskt jättebra.
Roligt med mjuka sköna vågor.
Distans: 23 km.



Uppsummering:
En underbar vecka.
Anna hade lagt upp allt superbra. Stort tack!
Claudio och SardiniaDiscovery skötte sig utmärkt - vädrets makter rår ingen över.
Det var också roligt att Claudio berättade så mycket om ön för oss. Om fångläger under fascismen och alla träd dom hade planterat, om gamla ruiner och annat.

Tråkigt att Jerry skadade sig och inte kunde paddla mer.
men kanske kommer vi tillbaka och tar den gröna rutten en annan gång.



Läs också KFÖs blogg
http://kfolangfard.blogspot.se/2013/10/sardinien.html