och visst är det underbart fint i Värmland.
När man själv inte är långfärdsledare längre har man ju ingen påverkan på när långfärderna läggs och i år har gruppen lyckats pricka många av dom helger jag inte kan.
Men utflykten till Stora Lee i Värmland hade jag verkligen spetsat in mig på. En helt ny långfärd som verkade mycket spännande!
Området är Lennarts hemtrakter och han skriver såhär på hemsidan:
Insjöpaddling när den är som bäst. 365 öar ger en skärgårdskänsla med chans att se vilda djur så som fiskjuse, bäver, älg, varg mm. Vi kör 50 mil norrut till Stora Lee i södra Värmland med kajakerna på biltaken. Inget släp följer med på den här turen!
Vi har tillgång till en sommarstuga med tillhörande utedass och en liten brunn med gott skogsvatten. Där finns elektricitet och en spis med fyra plattor och ugn. Ett litet kylskåp finns också. Inget internet och dålig täckning för mobila samtal. 
Här är vi på väg. Lennart och Ulrike och jag med våra kajaker plus en extra kajak.
Vi hade flyt med det mesta och ankom stugorna tidig kväll. Andra hade inte riktigt samma flyt så vi fick grilla vår mat och äta den i vår ensamhet som trots allt var mycket trevlig.
 |
| Ulrike grillar med pannlampa. |
Stugorna var supermysiga i morgonljuset, vi tog ett tidigt dopp i sjön, filosoferade lite på utedasset och jag blev jätteglad över att hitta en liten barkbåt. Nostalgi av högsta klass!
På nätterna ankom nya grupper och tillslut var vi 8 personer som paddlade, fiskade, badade, vandrade i skogen och hittade både svamp och blåbär. Ännu mer nostalgi för på ön jag växte upp fanns det massor med blåbär. Vi såg fiskjuser och fiskjusebo, vi kvällspaddlade och så bävrar, kom ut för ett dunderåskväder som snabbt drog förbi, steg upp klockan 6 för att spana efter djur (vi såg 4: Rådjur, ekorre, får och get). Ingen älg tyvärr. Fast vi hittade slaktplatsen för älg i skogen så vi såg skeletten i alla fall. Och älgbajs.
 |
| Åskvädret drar igång! |
 |
| Kolla noga så ser du en bäver! |
Fina dagar blev det.
Som sagt är det Lennarts barndomstrakter och bättre guide kunde man knappast ha. Vi fick lära oss mycket om området både förr och nu - och om fåglar och djur och annat roligt.
På väg hem såg jag en underfundig sak: På ett ödehus nära vägen hade någon satt upp ett stort fotografi på ett gammalt par. Ingen text. Kan det ha varit paret som hade bott i huset?
Inte vet jag men man blev nyfiken i alla fall.
Detta var lite tankar, känslor och bilder från Värmland.
Läs Ulrikes mer utförliga berättelse och se mycket mer bilder på KFÖ-bloggen
http://kfolangfard.blogspot.se/2016/10/hosttur-till-stora-lee-i-varmland.html
