VINTERKÄNSLA I ALPBACH

 

En tur till Alpbach hör till vår årliga tradition men i år var det svårare än vanligt att få till det.

När Australien äntligen öppnade åkte vi såklart dit till vår dotter med familj, sen kom dom hit under sommaren och i augusti var det paddling på Grönland.

Till slut lyckades vi klämma in det mellan Tjäröfestivalen och Stenshuvudpaddlingen som jag var ansvarig för.

SAS hade ju inte sina bästa dagar när vi skulle boka resa så vi bokade bil och bestämde oss för att köra ner. Det var väl sådär. Kö direkt på Fehmarn, sen ganska bra men segt. Vi körde genom gamla öst och det var faktiskt bra. Inte lika många frifartdårar (även om vi blev prejade ett par gånger) så det kändes lugnare. Övernattning på mysigt gammalt hotell i Halle, wienerschnitzel på lokala krogen och sen vidare till Alpbach nästa morgon. Här försökte vi checka in på fel hotell, bilen fick lite närkontakt med stolparna i deras parkeringshus men till slut lyckades vi komma rätt.

Alpbacherhof marknadsförde sig som ett Wellness-hotell och man kan väl säga att vi betalade för mycket vi inte var intresserade av. Spa, massage, olika typer av bastu och bubbelpool och andra uppvärmda bad. Undrar hur deras elräkning såg ut. 

För 50 Euro kunde man uppleva Skogsbad - som jag upplevde gratis varje dag fast jag kallar det en tur i skogen och bläddrade man upp 100 Euro kunde man vara med på en seans där dom klingade i bjällror. I ett land där alla kor och getter har bjällror och klinger för oss alldeles gratis.

Ja, jag vet att jag är negativ nu. Såklart fanns det mycket positivt också. Få saker som är helt svarta eller vita faktiskt. Min pappa ville alltid att jag skulle se saker från olika sidor men jag var ung och radikal och det fanns bara en sida och en väg. Om min snälla goda pappa läser detta i sin himmel så vet du att du hade rätt.

Positiva saker med hotellet var god mat, jättetrevlig personal och framförallt hade dom en egen guide - Tom - som ordnade aktiviteter varja vardag. Jag bestämde mig för att anmäla mig till hans vandring till Böglalm redan första vandringsdagen. Det var en jättetrevlig grupp med skottar, engelskmän och en och annan tysk - men man slapp prata tyska hela tiden i alla fall. 

Vi gick först till Inneralpbach och sen upp mot stugan där vi ofta lunchade när vi åkte skidor med barnen förr i tiden. Nu kom vi dock in från baksidan så jag kände knappt igen mig men den sidan var ju pampig med örn och allt.

På väg upp fotograferade jag en fin rosa blomma innan jag upptäckte att guiden gick och drog upp och slängde blommorna. Han kallade dom Himalaya flowers och det var en art som inte hörde hemma i området och skapade stora problem. Till exempel för bina eftersom den blommar så sent och innehåller så lite nektar.

Efter en dricka och smakprov på österrikisk specialitet började dom flesta av oss traska hemåt igen. Ett par stycken valde att ta bussen och guiden fick för sig att vi skulle försöka komma före dom. Så det blev brantaste genvägen ner och snabbt upp. Vi hann!

Nästa dag hade jag anmält mig till e-bike men det blev inställd eftersom dom trodde ett kraftigt regnväder skulle komma in. Guiden skulle hålla i en vandring istället men "Du får inte följa med" sa han till mig. Nehej - vad hade jag nu gjort - jag som tyckte jag hade uppfört mig så fint. "It is too short and too easy - you are too fit" sa han. Det tackar jag för!

Jag fick gå en egen liten tur upp till Hösljoch tyckte han så det gjorde jag då. 

Hycklare som jag är tycker jag det är supermysigt med det lilla kapellet och alla religiösa symboler fast jag egentligen är ateist.

Efter vandringen hjälpte jag Allan att köpa vandringsbyxor och magiskt bälte innan 6-rättersmiddagen och sen var den dagen slut.

Lördagen kom med regn och kallt och snö på topparna. Hängde först med Allan mot Inneralpbach och sen gick jag Heimatweg runt Alpbach.

Kall kväll, lite kallt inomhus och det var ju lördag så vi kostade på oss en drink i baren innan middag.

Drinkarna här var väldigt kreativa visade det sig. I min låg det en halv höbal.

Söndag kom med snö ner till Mittelstation.

Som ni vet ni som har läst mitt facebookinlägg hade jag ändå tänkt ta mig till den lilla byn som guiden hade tipsat om men det smög sig och jag hamnade på en 1700 meterstopp innan jag nådde gondolen vid Schatzberg. Det var svårt att hitta vägen och tungt att gå i snön ibland men jag fick uppleva fina vinterlandskap.

På restaurangen vid gondolen visade det sig än en gång att Cash is king i Österrike. Dom tog inga kort.

Lite gammaldags kan man tycka men ibland är dom gammaldagsa på ett bra sätt. Till exempel är det lätt att få tag på frimärken.

Tog den fina Alpenrosenweg ner till Rossmoos och sen hem.

Måndag hängde jag än en gång med Allan till Inneralpbach och nu gick vi ända fram.

I motsättning till Alpbach som är mer traditionellt har Inneralpach liksom hottat upp sig lite. Mer plastic fantastic. 

Vi brukar fika på första stället - som nu hade blivit Connys och väldigt fancy. Vi försökte få en kopp kaffe men ingen brydda sig om oss. Nåja - jag lånar i alla fall deras toalett tänkte jag men när jag öppnade dörren hoppade jag två meter bakåt. Det simmade fiskar under golvet! Inte riktiga dock som tur var.

Tillbaka i Alpbach hade jag massor med energi kvar så jag vandrade ner till gondolen, tog den upp och fick en fin tur runt Widerbergerhorn på Panoramaweg.

Nästa dag var e-bike-dag.

Såg i programmet att den var klassad som Difficult och jag har ju aldrig åkt e-bike men tänkte att det går nog bra. Och det gjorde det faktiskt. Helt otroligt vilka branta backar man kom upp med el som hjälp. Lite svårt längst upp i snön dock men till slut var vi uppe på 1898 meter och en Lumumba på restaurangen innan nerfart. Upp var enklare tyckte jag. Några drog på men när en vurpade blev det lite lugnare.

På väg upp var vi in om en bonde som guiden Tom kände och levererade bröd men bonden var inte hemma så vi trampade vidare efter att ett tag njutit utsikten från hans ställe.

Lite tvärt emot vad jag trodde (inte förkasta något innan man har provat) var det riktigt kul att cykla i dom branta backarna men nästa dag var det dags för vandring igen. Då skulle Tom ta oss med in till en sjö som ligger på nästan 2000 meters höjd. 

Vi körde buss på den smala övre vägen till Inneralpach och en bit till innan vi tog oss upp till sjön. Tanken var sen att vi skulle gå runt Grosse Galtenberg men det var för mycket snö så vi fick gå samma väg ner till Steinbergalm. En fin tur!

Det var endast tyskar med denna dag så jag hade lite svårt att hänga med när dom pratade på. När dom undrade vad jag ville ha på serveringen på Steinbergalm sa jag samma som ni.

Dom skrattade lite och sen kom grosse Weissbier till mig och alla killarna medan dom anständiga damerna drack vatten. Passade mig bra i och för sig.

Steinbergalm gör egen ost så givetvis köpte man en bit av den.

När vi sen skulle köra hem tyckte några kor att dom ägde vägen men Tom fick till slut övertalat dom att flytta på sig en aning.

På väg till hotellet sa Tom att han bara behövde stanna några minuter på ett ställe. Vi tänkte väl att han skulle passa på att hämta något där och stod trogna på utsidan och väntade. Snart kom han ut med var sin snaps. Fine enough! En deltagare blev lite frustrerad över att han hade bjudit så när hon går in med glasen kommer hon ut med dom fyllda. Lite för många till och med för hon hade nog tappat räkningen. En ny snaps mitt på dagen. OK. Bara att gilla läget. Framme vid hotellet var det sen lunch med öl så då kunde man bara glömma att göra några fler toppturer den dagen.

Fast det gjorde inget. Detta var vår sista dag i Alpbach för denna gång och vi hade riktigt roligt. En härlig grupp!

Även vägen hem gick via Leipzig och gamla öst. Kring Leipzig finns det ju mycket hotell men vi ville gärna komma lite längre så vi körde på, kom ut i ganska öde områden och det var stört omöjligt att hitta hotell. Hittade ett retreatställe till 3500 kr per natt, annars var det bed and breakfast och enkla ställen som vi fick köra en bit för att hitta - utan att veta om dom var öppna och dessutom behövde vi ju mat. Ett tag trodde jag vi behövde köra nästan hem men när nöden är som störst är hjälpen närmast. Jag gjorde en ny sökning och fick upp ett hotell som jag direkt kände att kom bli perfekt för oss. Det var bara 8 minuter omväg så jag krävde att Allan körde dit.

Som sagt så gjort och det visade sig vara ett kanonställe. 

Hotel Falkenhagen i Pritzwalk var ett ställe i vår smak. Jättetrevlig personal, öppen restaurang som hade lite retromeny med DDR-schnitzel och Vodka Gorbatjov. Jag var enda damen på hotellet och alla andra hade snickarbyxor. Passade mig perfekt.

Skönt efter en lång dag i bilen. Säger jag som inte körde en enda meter. Säg till när du blir trött så kan jag köra sa jag till Allan.  SÅ trött hoppas jag verkligen inte jag blir sa han. Tack för det!

På båten Puttgarden-Rødby nästa dag tänkte vi lyxa till det och äta i restaurangen men det var riktigt dåligt. Dålig service och dålig mat. Sämre än McDonalds. Inget mys alls.

Nåja. Som uppsummering levererade Alpbach som vanligt och det var det viktigaste. Nästa gång kör vi inte tror jag. Det skulle vara för DDR-hotellet i så fall.

Hejdå Alpbach. Vi ses snart igen!

Hejdå tyska Autobahn. Jag kan leva utan dig!