Kom precis hem från Hallingdal i Norge. Hur jag hamnade här har sin upprinnelse i att jag 1974/75 gick på Vestoppland folkehøyskole. Förra året firade vi 40-årsjubileum på skolan och det föll så väl ut att vi bestämde oss för att fortsätta att hålla kontakt. I år är det 40 år sedan vi slutade skolan och det måste också uppmärksammas.
Kjell-Ove och Anne-Grethe (inte jag alltså men en annan) bor i Nesbyen i Hallingdal. Vår gamla lärare Turid är gift med hotellchefen på Thoen hotell i Nesbyen så en samling där vore ju perfekt.
Jag körde samma upplägg som förra året. Buss till Oslo och tåg till Torill på Stokke. Trevlig kväll med henne innan avfärd till Hallingdal.
Vi var först på plats, tog en öl i solen med utsikt mot en topp.
Efterhand dök dom andra upp, vi hade en trevlig kväll med middag på hotellet och nachspiel hos Kjell-Ove som redan var redo för julen.
Lördag var det dags att uppleva Nesbyen.
Mest stolta är byn över att dom har värmerekordet i Norge. 35,6 grader uppmätt i 1970. Där väderstationen var finns i dag torkställningen till en familj som var vänliga att släppa in oss i trädgården och berätta om rekordet. En något annorlunda turistattraktion får man väl säga.
http://www.nesbyen.net/varmerekord.html
Vad som annars präglar Nesbyen är Otto-skulpturene. Otto Skaret var återbrukskonstnär som skapade skulpturer av människor och djur i samhället.
Här är MISLYKKA
Mislykka var ei fjordhoppe som levde i Rukkedalen for bortimot 100 år siden. Den var absolutt ikke vakker å se på. Den hadde ikke overflod av krefter. Den var meget langsom i alle sine bevegelser. Den var også krybbebiter. Hoppa hadde også tendens til å klype eieren i armen. Likevel ble den i mange år brukt til jordbruksarbeid og i skogen. Unger var glad i hesten og kunne leke med den under helt trygge forhold.
Det Otto Skaret vil frem til: Både dyr og mennesker med diverse handikap, som ikke er så absolutt vellykket, bør ha livets rett.
Visst är det fint?
På Kjerringtorget visar kvinnor sina alster och eftersom gubbarna inte fick plats här skapades Gubbatorget. På Gubbatorget kunde vi denna lördag se hästuppvisning och äta våffel med rømme innan det var dags för spekemat hos Kjell-Ove. Höjdpunkten under lunchen var när Kjell-Ove visade upp sin äppelskrällare från Jula. Eller om det kanske var när han demonstrerade var huggormen hade bitit honom och det hade blivit 3 sidor i lokaltidningen. Jag vet inte riktigt vad som var störst.
På kvällen ny härlig 3-rätters middag, vår gamla lärare Turid var med, minnesböcker visades upp, prat och härliga skratt och en och annan allsång blev det också.
En underbar helg med underbara människor.
Efter god frukost på söndagsmorgonen var det dags för uppbrott för denna gång.
Men så var det det där med den toppen. Som Torill och jag hade sett. Kunde man gå upp på den? Ja, det kunde man absolut sa alla. Det var uppmärkt stig ända till toppen.
Givetvis gav vi oss iväg. Fin stig första delen upp till en gård - sedan skulle vi eventuellt tagit en skogsväg - vi vet inte -men för oss är bästa vägen från A till B en rak linje så vi traskade iväg rakt mot masten som står på toppen. Och där var ingen stig kan jag säga. Vi gick över stock och sten, mötte fina fåglar och lamadjur men inga människor.
Fin utsikt på väg upp men just toppen var lite antiklimax eftersom massa träd skymmade utsikten. Vi hittade i alla fall en glänta mellan träden där vi åt vår SMIL (norsk choklad) innan vi försökte hitta en bättre väg ner - vilket absolut inte lyckades. Men vi hittade i alla fall en annan väg - där ett taggtrådstängsel som skulle forceras ledde till att jag fick åka hem till Sverige utan byxor.
Vi undrade lite om alla med goda råd någon gång har gått upp till toppen. Vi såg spår av 3 st röda Turistföreningens T men det var allt som påminde om uppmärkt väg.
Nåja - vi var glada och nöjda och hade en underbar dag trots lite strapatser. Ut på tur. Aldrig sur.
På väg tillbaka till Stokke var vi inom Blaafarveverket för lunch och en ny naturupplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar