PADDLING I REGN

I dag skulle det paddlas LÅNGT hade flickorna bestämt!
Ett underbart initiativ från Marie och Maria S. Vi skulle samlas innan den vanliga motionspaddlingen för att komma tidigt iväg, och när jag kom till klubben satt även Emelie där. Kul!
Det var en ganska fin morgon (dock en väldig sorglig morgon efter det fruktansvärda som hade hänt i Norge) och vi gav oss iväg med gott mod. Genast började det att regna, dimman tätnade så Turning Torso försvann och det blåste upp rejält. Jag hade funderat på Lomma men Marie tyckte att dit skulle vi paddla någon gång vi såg något. Och Maria tyckte andra hållet hade bättre tillgång till toalett och fikaställen.
Så riktningen blev mot bron.

Grötigt värre

I börjen tyckte vi vi såg lite ljusning här och var, men vid Lagunen blev det mörkt överallt, dimman var kvar och på toppen av det hela kom ett riktigt störtregn. Vi bestämde att detta inte var dagen för att ge sig iväg för långt hemifrån. Fjellregel nummer 1: Vänd i tide!

När vi närmade oss hamnen hemma var Marie blöt och kall och ville in och fika och se vädret an. Emilie hängde på.

Fika i mys-soffan på klubben lät frestande, men Maria hade en poäng: Om vi går på land nu kommer vi inte i igen. Ligger något i det tänkte jag och hängde på henne mot Titanic. Härliga vågor och fin surf så vi fortsatte av bara farten förbi djuphavsbadet och in mot Dockan. Motvinden tillbaka var inte lika lockande så vi bestämde ta hemfärden via kanalen.
Fikat som jag hade tänkt njuta av på en härlig strand fick vi ta på klubben. Fast det är ju också bra nu när myshörnan är klar.
Dagen blev kanske inte riktigt som vi hade tänkt oss men jag fick ändå ihop 14 km så det var OK.

Annars har det varit lite blandad paddling efter bilsemestern. I tisdags var det kanonväder och vi var 13 st på motionspaddlingen. Många nya medlemmar, vilket givetvis är jättekul. Klubben har 100 medlemmar nu. Hurra!
I torsdags var det kuling och regn och vem vill paddla då? Jo, Per S givetvis. Han är som jag var i början: Som en trogen hund som sitter på bryggan och väntar i alla väder. Eftersom Per är vanlig medlem utan nyckel fick jag givetvis ställa upp. Havet var inte att tänka på och kanalen var knivig nog. Allt regnande hade skapat små forsar som flödade ut i kanalen mellan oss och MKK. Per snurrade runt och försvann in i buskarna och fast jag var beredd gick det inte mycket bättre för mig. Konstigaste kanalpaddling jag har varit med om. Annars var det härligt att komma ut trots ovädret. När man väl sitter i båten mår man alltid bra!

Nu tänder vi ett ljus för offren i Norge.