KONTRASTERNAS LAND

Tisdag var ingen vanlig dag för då var det Allans födelsedag.
En glamorös uppvaktning är såklart lite svårt i plastic-fantastic-land men det blev i alla fall en frigolitmugg med tunt kaffe på morgonen.
Och tro det eller ej men på kvällen hittade vi faktiskt en riktig bra restaurang. Den var italiensk men av överlevnadsskäl (förmodligen) serverade dom även hamburgare. Allan valde såklart en diger sådan. Samt en drink där dom hade lagt ner ett halvt trädgårdsland.

Jag satsade på det italienska och beställde ravioli. Jättegod och såklart jättestor. Varje raviolibit var 7x7 cm. Minst. Fräsch sallad, goda vitlöksbullar och sist men inte minst: Riktiga bestick! Bara en sån sak.
Sedan som vanligt: Doggybag och notan innan man fick suck för sig.

Gatlinburg blev en resa i kontrasternas land.
Först en rundtur i Great Smoky Mountain National Park. Jag frågade lite försynt om man kunde köra bil genom nationalparken varvid damen i luckan tittade på mig och undrade hur man annars skulle ta sig runt. OK. Jag vet. Detta är bilens land.
Fast längs rundturen vi gjorde stod många bilar parkerade så det måste väl ändå betyda att vissa var ute och rörde på sig. Tyvärr var terrängen lite för svår för Allan att gå i.
Vi såg vildkalkoner men inga björnar.

Nationalparken var mycket fin naturmässigt samtidigt som man fick lite historisk insikt.
Här är till exempel bostaden till Ephraim Bales där han bodde med sin fru Minerva och deras 9 barn. Vi pratar sekelskiftet nu - Ephraim dog ca 1926 och familjen bodde kvar inpå 30-talet.

Vid nationalparken fanns lokala hantverkare som visade upp och sålde sina sina saker.

Jag köpte en halsduk - precis vad man behöver nu när det har blivit nästan 30 grader varmt.
Fast jag giller ju saker som har en historia. Cora Morton och hennes dotter Jane startade Gatlinburgs första väveri 1946 och nu har Janes dotter Stella tagit över. Sånt gillar jag.

Sedan tog vi ski-liften upp till toppen. Kändes lite konstigt med skidlift mitt i sommaren men väl uppe hade vi en fantastisk utsikt över nationalparken.

Såklart var det det vanliga köret med fotografering av alla på väg upp och souvenirbutik på toppen men så är det ju överallt. Fint var det i alla fall.

Som kontrast till dessa naturupplevelser fanns det tivoliliknande livet i staden. Olika attraktioner, restaurang som tydligen krävde roliga huvudbonader med mera. Plus en dam med en apa som som samlade in pengar till ett eller annat.

I morse efter en underbar frukost:

Eller inte. Jag längtar redan efter Robbans gröt. Robban är kocken på mitt jobb.
Nåja. Ta seden dit man kommer var det ju.

I alla fall var det dags att köra tillbaka till huvudvägen mot väst. Eftersom vi hade kört där innan krävde jag ett antal photo-stop på vägen.
Bland annat vid Titanic. Jag trodde inte mina öron när jag öppnade bildörren och insåg att det från stora högtalare kom låten som skeppets orkester spelade medan båten sjönk. Vid ingången fanns personal i tidsenliga kläder och mer vill jag inte veta. Jag bara undrar hur man tänker när man kommer på att göra en nöjesattraktion av en av världens mest kända olyckor?

Även en del andra otroliga saker fanns att fotografera på vägen ner.

Hittills har vår resa lite haft inriktningen "köra lite och spendera mycket pengar."
Nu var det dags för "köra mer och leva billigt".
Således ställdes gps-en in på snabbaste väg väst mot Grand Canyon.  Vi har laddat ner USA på vår svenska gps men damen som finns inni gps-en har tyvärr lite språkproblem. Plus lite andra problem. När hon meddelade att vi skulle köra fågelvägen bytte Allan ut henne mot en man som inte var mycket bättre. Vi kör ju W - alltså West - men mannen har fått för sig att W är Watt. Så nu kör vi mot Watt. Fast i ärlighetens namn har vi stor nytta av gps-en ändå. Man får bara ha lite fantasi!
Blev 60 mils körning i dag. EconoLodge motell för 600 kr för rum med 2 stora sängar, fritt wi-fi (som dock funkar sådär så jag lär nog inte få ut detta inlägget i dag) och frukost inkluderat. Badrummet behöver jag väl inte säga något om för det tar Allan hand om.
Motellet ligger vid Brownsville och inne i stan hittade vi kinesisk buffé för 5 dollar. Och då fick vi även en välsignelse med oss på köpet. Inte från kineserna men från andra gäster. Nu är vi i södern och här är det religiöst. LIFE IS GOD! Gratiskaffe på rummet efteråt tillsammans med dom små fortunecookis vi fick på restaurangen. Tror det skedde en förväxling av kakerna dock eftersom Allan fick texten You are a bundle of energy, always on the go.
Jag tror alla som känner oss kan intyga att det var min text.


Bredvid restaurangen fanns konstverket The Mindfield.
Konstnären Billy Tripp påbörjade verket 1989 och tänker jobba med det resten av sitt liv.
Work in progress med andra ord.
I verket finns ett vattentorn som han har fraktat dit från Kentucky och efter sin fars död har verket blivit som ett minne om hans föräldrar.
Verket innehåller även en kanot som författaren William Least Heat-Moon korsade USAs vattenvägar med.
Kinarestaurangen hette Main Moon men om det var en släktning vet jag inte.

Det har blivit torsdag.
Nu skyndar jag mig att lägga ut innan internet försvinner.